Med sina lätta vingar flyger fjärilen fram, planlöst dit vinden för den fram,
gör sina stopp, små stopp på alla möjliga platser, allt sker här och nu

men likt naturen, djuren och mänskligheten, behöver den solens strålar som ger näring och energi, lika mycket som månskenet, som omsluter den i lugnet och låter den dra in sina vingar för en stund

som passion och kärlek till månskenet, ljuset som fångar två kroppar till en dans i rus, smekande händer, läppar som kysser, kroppar som ångar, lågor som tänds, lågor som aldrig slocknar, lågor brinnandes av evig åtrå, kärlek och glädje

vid gryningen så breder fjärilen åter ut sina vingar, silkestunna och färger som pryder den så vacker till sina lätta vingslag, den flyger åter planlöst dit vindens färd för den till

som universums egna klockslag, lika kort ögonblick lever den här och nu till detta liv, kanske ändå mer vackert då två fjärilar flyger tillsammans, lekfullt och planlöst, men hela tiden med samma vind som för dom till lekfullhetens dans varthän det bär