Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Olyckans tunnel av snö är den enda lyckan jag har

Jag ville skriva ett par ord
Som sprider glädje för en kort sekund
Men det gck inte
För hur skulle jag kunna skriva om lycka
När jag knappt minns hur den känns?
Jag lyckas bara få fram några ringa förnimmelser
Som raskt ersätts av den regerande olyckan
Så därför hinner jag inte finna något lämligt ord
När det ständigt känns som att jag åker genom en evig tunnel av snö
En tung sådan
Så tjock att inte ens ljuset kan tränga sig in
Jag hindrar andras blåa läppar från att förfrysa
Men deras kalla händer kan inte rädda mig

Och jag fortsätter
Under den annars så fjäderlätta snön
Istället för ovanför, på en vackert sniden släde
Årstiden är inte ens den rätta

Om jag kallar mig tillbaka till verklighten
Så kan man se flaggorna fladra i blåsten
Och de gråvita molnen som inte berörs ett dugg
Den enda likhet jag finner mellan fönstrets utsikt och mitt oroliga inre
Är stensplitter,
Söndertrasat av torterande dynamit
Ty även det ståndaktigaste berg kan bräckas av starka sprängämnen
När det redan plågats av väder och Vind

Och igen försöker jag bilda meningar av glädje
Men Vind
Är det enda ord som vill dyka upp

Jag ville skriva om lycka
Men bilden av en tunnel av snö
Som Vinden ständigt försöker förinta
Var de enda jag lyckades få fram




Fri vers av Tiggarflikkan
Läst 439 gånger
Publicerad 2008-05-12 17:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Tiggarflikkan