Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Backpacker II

 

Det där landet sköt mig framför sig, över sig. Genom varje vattenmärke, skrapandes emot. Alla dessa båtar, i hamnar rör sig båtar.

Det gick en årstid, jag vet inte vilken. Men det var just den rymd av tid då jag inte längre kunde skriva. Det föll saker från träden på marken och överallt, men bokstäverna ville inte falla in.

Båtarna gick ofta, det var så jag kom och for och kom på att jag ville vara någonstans där man alltid ser havet. Det var närheten till vatten som fick mig att längta dit.

Stormar, väntar. De tog tag i tälten. Jag tog tag i det jag hade kvar. Ibland om nätterna viskade människorna om den ryckiga vågen, man kammade den slät och på morgonen fanns det ingenting där. Bara det vakna havet och fiskarna. Och landskapet som krängde i sin alltför våta barm.

Det var enbart ett land men där låg det, mycket viljestarkt att upptäckas av någon. Jag upptäcktes aldrig av någonting alls.

Och jag föll den gången genom håligheten, utför kartans ömma brant. Genom det okulära blå, det svalda ordet. Andetagen, hur nära var jag då?

Vissa avstånd rör sig långsamt. Kanske de är till för att låta någon passera. Med varje karta mot en bruten panna. Och det har bildats djupa veck där en gång. Stora svarta skavsår i ett land.

Sen berättar jag om varje liv som om det vore någon annans. För jag kan inte stå ut med att det var det liv det var.

 




Fri vers av Carlita
Läst 833 gånger och applåderad av 22 personer
Publicerad 2008-11-19 22:35



Bookmark and Share


  Pah
varför skriver du inte längre??!! du är ju en gåva.
2013-01-06

  Mikael Lövkvist
Du berättar med kraft och sorg i tonen. Du berör. Jag uppskattar det avskalade, och den suveränt smidigt beskrivna samspelet mellan naturens krafter och ditt varande. Bravissimo.
2008-12-26

  Pah
mer än att inte ha blivt funnen där, så kanske då denna hon(?) i vanligt bettende drar sig undermedvetet ut mot kanten. världens kant. åtminstone är kusten någon slags kant. jag vill se det där jaget. blir så fascinerad. det finns en naiv ton här inne. inuti texten som gör mig som läsare lite smått förälskad. och jag tänker spara på den här, och läsa den flera ggr. kanske är det för att jag alltid drar mig ifrån havet och kanten, och kanske är det för att jag söker balans i hela mitt beteende. något som är en omöjlig uppgift för något som inte kan vägas längre än en sekund. ljuvlig den här. och helt fantastiskt lagom avvägd i längd och bilder. bokmärke indeed, ms moneypenny...
2008-12-02

    Toro
Jadu. Som vanligt, en text som berör på djupet. Helt underbar avslutning!
2008-11-20
  > Nästa text
< Föregående

Carlita
Carlita