Ju större fara eller risk jag utsätter mig för,
ju mer känner jag att jag lever.
Att leva är underbart.
Jag lever för att känna min livsglädje.
Men.
Hur kan det komma sig att jag känner livsglädje när jag sätter mig i situationer som jag kan dö i?
Söker jag faran i risken att dö?
Eller söker jag min livsglädje?
Eller...
Sökte jag hjälp att ta mig ur ett liv som jag inte passade i?
Och söker jag det livet jag är ämnad för?