När solen är varm på det glittrande havet
Och döljer det mörker som ligger begravet,
När doften av blåstång på skummande hällar
Och svalkan ger liv åt min hand
Då glömmer jag elden på ensamma kvällar.
Då finner jag liv på min strand
Mitt susande, gryende land.

När gräset jag barfota trampar står grönt
Och rosa små blommor min trädkrona krönt,
När skimret från veckan av hägg och syrén
Når ner till min urgamla grund
Då lättar en vind i ett blomstrande sken.
Då växer omkring mig en lund
Och längtan får tröst för en stund.

När mörkret sen faller på spelmannens torp
Och speglas i blicken från visornas korp
Då minns jag att jag liksom blommorna dör
Jag stryker dess blanksvarta skrud
Och sörjer den elden som sakta förgör;
Mitt brännande eldgästabud,
Och drömmer att jag var en gud.