Ensam och halvt nedbruten svävar han fram över gatan över torget över staden. Han är ängeln i klänning, vacker och skön som en midsommardröm. Klockan är morgon och natten är ljuv. Han dansade en afton i lysande staden, han dansade i vackert neon, han dansade genom fulla gator och ensamma torg. Nu går han här, halvt nedbruten, ledbruten, han går, trippar och han är vacker så det förslår.

Tio lamporna blinkar, lyser och glöder och männen smeker hans krås, smeker hans lår; han tar en drog eller två. Dansstegen flödar i takt med champagne och hans smäckra kropp i vackra sidenklänningen i rött och svart får hans former att genomlysa, skina vackert, så mycket starkare än dagen. Ett glas till, bara ett till av gyllene saft, vackra vita söta och salta doft; en dans till, bara ett ljus till som ska sluta skina, lysa, förstumma och glänsa. Ett glas till, tio glas, tio piller, tio färger, tio känslor och allting samtidigt, allting samtidigt som den gamla känner hans kuk mot sitt lår. Samtidigt som han glänser och den äldre men virila handen kramar hans skrev. Benen svävar av sig självt, tiden stannar och ingenting och allting går framåt bakåt, åt alla håll. Vackra pojken i röda svarta sidenklänningen stannar av.

Vitt porslin och klänning över höften, vit hy och smäckra lår dansar till rytmen. Vackra ålderdomen skänker ungdomen full njutning och ger den allt den ber om, tar allt den ger. Vackra ungdomen skänker ålderdomen allting, allting utan pardon. Säljer sig, prostituerar sig, så gör den ljuva, den vackra, den fina unga! Ansikte trycks upp mot vita fina porslinsstolen, den vackra skittronen, den behagliga kalla men ändå så varma. Det gör ont på mer än ett ställe. Men vad gör man inte för den fina, vackra, underbara njutningsfulla konsten att leva för att skänka? Handen som pressar på hans ansikte är hård men varm. Smärtan är varm. Handen är hård och kuken bultar och skiner.

Han trippar fram. Fem är klockan och morgonen är ljuv och det värker. Skön nattsvart smärta i morgonljusets dimma gör den vackra till den enda i månens kvava sken. Ena klacken bryts av mellan stenarna och han haltar vidare. Gamla staden säger hej, och näven som träffar hans kind säger adjö.

Klockan är sju och han ligger i rännstenen, bultande ansiktet och hårda händerna har stulit skönhet, har tagit hans enda tillgång. Han känner sakta över sina läppar, sina krossade läppar, sin kind, sin svullna kind, över ögat, det igensvullna. Hans vackra sjal är spänd runt hans hals; hans klänning saknar knappar och korsetten är uppsliten. Det vita oskuldsfulla porslinet i kontrast till den vackra kärleksakten är utbytt i frustration och smärta. Vacker natt, ensliga vän, överger honom och lågan slocknar.