Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Livsviktiga Anteckningar Från Ett Bibliotek Bland Molnen

Det ligger ett vårmorgondis över hamnen, fiskare och dess båtar vadar i blodrött, vattnet slår saktmodigt mot träbryggorna, omständigheterna gör som jag ville sig hörda, det bultar hårt i ett hemligt hål i mitt hjärta.

Hamn, morgondis, havet som slår väcker sitt förpuppade minne i mig. Om så bara för en sekund, rör vid väven varsamt, innan den blir verklighet. Den sammanslagna energin vilken uppstått ur hamnmorgonen, se vad den målar i luften! En självlysande levande väv, som viskar någonting innan den försvinner som frömjöl över glittrande mönster, och blir verklighet.

Högre, högre, jag tänker högre, högt uppe på biblioteket. Jag struntar i ångest, jag skall bli en bödel som går under namnet världssamvete, min innersta svärta skall låta mitt blod levra sig till en konstant illumination kring mitt huvud, en aura som sträcker ut en krokig hand och omfamnar även den allra rostigaste spiraltrappan, ibland förgäves; smälter dem med mina ögons sälla ljus, gjuter om eller befriar.

Ingen kommer att se mig igen för jag vill inte, det finns inga meningar för mig. även mitt underbara bibliotek framstår ibland som ett inbördeskrig, min mening får bli en känslans mening, jag skall ge min lekamen åt den som är hungrig och: mitt liv för principer jag bara kan känna. Min avbild kommer att finnas målad kring vita bröstkorgar i hopp om att skingra bruset kring vanfödda själar.

Kroken är det jag heter och jag gör detta till en informativ början, jag säger inte att det finns ett slut: På bibliotekets översta våning med utsikt över hamnen som jag ännu inte riktigt lärt känna sitter jag i fåtöljen med benen i kors i mina brungröna manchesterbyxor och i mitt ansikte ser det ut som om jag försöker få tiden att stanna, bittercool bitterkall, så ser jag ut när jag inte är hemma.

Det är inte riktigt så enkelt. Måste skriva ned vad jag vill bli så att jag inte glömmer det: Omtänksam, vänlig, modig.

Och jag har tränat på det sen jag var liten, till ninja på garagetak men hela tiden, när jag var liten, så tyckte jag att det var kallt, jag frös medan min brinnande hänförelse gick genom isen, andarna och hjältarna, allt detta hade jag missförstått, så jag hängde kvar under isen. Och fortfarande är jag där än så vitt jag vet.

Avgrunden sprider sig som ett radiovågsvirus genom en luft vars summa inte längre är konstant, jag sitter kvar i fåtöljen men vänder sida.

Det här är första dagen och den nya evigheten, det nya biblioteket, den enda evigheten i mitt liv. Dess uppkomst är hemlig, men den kliver i alla fall ut med ena benet ur skuggorna när jag vill minnas den. Den finns inte när jag inte tänker. Jag får bestämma, den skall frälsa mig, genom att placera isbitar strax över djävulstriangeln, när den andas för häftigt i mig och allt jäser över, under åstundande vandring: Det som blev kvar av mig när jag insåg att det enda jag behöver lära mig är att aldrig sluta ge upp, igen och igen och igen, dit är jag på väg, ur askan uppstod min privata evighet.

Närmare molnen än nu kan man nog inte sitta i den här staden.

I fåtöljen högst upp på biblioteket , det är där jag sitter. Och jag brinner min alldeles för svarta eld. Jag är här för att hälla mjöl över elden.




Fri vers av isidore
Läst 1443 gånger och applåderad av 28 personer
Utvald text
Publicerad 2008-05-19 00:09



Bookmark and Share


  inormie
2008. var alltså 16 år första gången. återkommer alltid till den här texten. vet att kontot bakom den inte är aktiv längre men fan så många det finns på det här communityt som missat, kanske hjälper en 2017-kommentar till.
2017-05-13

  Carola Zettergren
Ett mästerverk...som man ramlar in i och snubblar ut ur....som en känslomässig virvelvind...Fenomenalbra...bokmärks!!!
2008-08-17

  Carlita
jag är forfarande galet kär i denna.
2008-08-02

    Melona
Du är fantastisk och besitter en förmåga att sy, smeka orden i rätt riktning och skapa poetiska bilder av den sköra, sköra tråden som är verklighet ...
Och ja, titeln (är svag för sådana... är helt grym rätt och slätt)

TACK och stor stor applåd till dig!

Magnifika rader är dessa, mina favoriter

"Närmare molnen än nu kan man nog inte sitta i den här staden.

I fåtöljen högst upp på biblioteket , det är där jag sitter. Och jag brinner min alldeles för svarta eld."
2008-07-24

  Anette Blomberg
Kan bara säga: Mod!

Att finna sina fragment i katakomberna kostar på. Pussla vidare och den inre bilden (pärlan, jaget, självet) blir till yttre, dammas av för att så småningom gnistra. Attitydförändring låter banalt, men att vilja försonas med alla delar i sig själv är vackert och föder vidare. Insiktsfullt!

Nu till språket, du har en alldeles särskild förmåga att skriva på ett mycket eget och ibland tvetydigt sätt. man läser efter språkets \"gängse normer\" och finner att en kommatering kanske borde existera för andrum då och då, men kanske är det medvetet från din sida att skippa sådant då man som läsare måste återvända i texten och då finna en annan innebörd, annan mening. Det blir både en styrka att skriva så dubbelbottnat men också ett försvårande.

Sist men inte minst, förutan det svarta existerar inte vitt, men balansen är oerhört behövlig.
2008-05-24

  madinsane
wow. kraftfullt och riktigt asbra.
i första stycket fångades jag direkt av skönheten i:
\"det bultar hårt i ett hemligt hål i mitt hjärta\"
fan vad snyggt!
och att blandar vardagliga uttryck med poetiska sådana, gör texten riktigt intressant.
najs vörk!
2008-05-22

  J3RK
damn..!
Du fångar mig verkligen!
Det är jag som sitter där i fåtöljen, jag kan känna det, jag är där! Helt grymt!
\"den enda evigheten i mitt liv\", ooh, jag älskar det!!
2008-05-21

  maia
Genom de här orden sträcker du ut en inbjudande hand, det är läsaren som sitter däruppe, och det är helt vackert underbart och ..lite flummigt, och åh, vad jag gillar det!!!
2008-05-19

  Sladjana Zubcevic VIP
Du skriver helt fantastiskt.
Vackert och mycket starkt!
2008-05-19

  Inkarasilas
Oh helvete, vilken textjävel, så vackert och du har fan i mig ett underbart bildspråk, ja så var det inte mer just nu, helt vimsig av Garageninjas och mjöl över elden, blir vita moln, mums.
2008-05-19

  Carlita
oj, jag tror jag just blev kär... i din text. den är så bra att jag knappt vågar kommentera den, men kan såklart inte låta bli

för det första är titeln så otroligt fängslande, jag gillar anslaget och formen, har kommit fram till att jag är ganska trött på enordsrubriker egentligen, det blir mer spännande när de bänder ut sig som denna, vågar ta lite mer plats utan att för den sakens skull kväva dikten

sen, de två första styckena. ibland vet man direkt att man inte kommer att kunna lämna texten, att man aldrig vill att den ska ta slut. det är sällsynt, men detta är en sådan text som öppnar sig omedelbart

jag tycker att du har ett väldigt levande språk med intressanta ordval där du skapar en skön distans, blandad med en känslig närhet. texten känns öppenhjärtigt förmedlad, med en skrivskicklighet som glöder längs med raderna. imponerande!
2008-05-19
  > Nästa text
< Föregående

isidore
isidore