Mitt känsloliv, håller mig fortfarande kvar, i mitt förflutna
Fastän det i kalendern, har gått några år
Förkrossad, förnedrad och ännu, lika stora hål i min själ
Tiden läker inte alla några sår


Jag står i duschen

Och med äcklade ögon, ser jag på min vagina, mitt kön
Som min skapare till mig har gett
Med huvudet böjt ser jag ner på min vagina
Jag hatar min vagina, utan den hade det aldrig skett

Min vagina är något vackert och alldeles heligt
Det säger min kurator när hon med sin blick mig berör
Men jag kan inte låta bli att må illa och skaka av ångest
När jag ser på min vagina, och minns vad han mot mig gör

Och jag
Jag kan inte sluta upp med att skära mig i armen
Då den fysiska smärtan, frigör mig, från mina minnen
Ett litet, litet tag


Förövaren är säkert glad

För rätten har honom redan friat
Och Gud har sedan länge förlåtit
Men det är ingen, som från min smärta, mig har befriat
Och jag har själv inte, honom kunnat förlåta

Men det Det verkar ingen bry sig om