Det var tre år plus tvåhundrafemtiosju dagar sedan jag såg dig för allra första gången. Det var i början av sommaren och du log mot mig samtidigt din hand försiktigt frågade efter min. Den hade inte varit svår att övertala, fem ensamma fingrar som sökt efter något att bilda enhet med.

Precis i småtimmarna, då omyndiga hjärtan smög sig ut genom gläntlämnade fönster, och Jeff Buckley spelades i bakgrunden av en vacuumliknande tillvaro, gav du mig en kyss. Gav du mig så mycket mer, hjärtont i tre år plus tvåhundrafemtiosju dagar, men hur skulle vi ha vetat?

Ur asfalten steg doften av ett varmt sommarregn, dansade osynlig kring våra slitna tygskor och lämnade lätta daggdroppar i våra luggar. Du följde mig hem, bara en bit på vägen. Bara en oändlighet för otillräckligt.
Vi undvek gatulyktorna, kanske av rädsla för att det starka skenet skulle leda oss ut ur varandra. Ut ur tonårsruset som vägrade låta våra känslor cencureras.

Vinden nattvandrade genom staden och tappade slarvigt ner toner i trädens grenverk. Bladen slöt sig kring svalkan och visslade bortglömda godnattvisor till våra steg.

Inom mig blandades billig starksprit med värmen från dina mörkbruna blickar och jordgubbsläppar.
Så avtog farten och i din svarta skinnjacksfamn hörde jag orden dränkta i kondens från daggdroppslugg;

\"Vi ses\", sa du och fick det att låta som sanning.