Jag var med om det också...

Döden.

Jag skrev om det då...

Men som så mycket annat som jag skrev om på den tiden... på papper, tidningar, reklam och räkningar, ja, vad som nu låg närmast under dom där stunderna när allting bara vällde över, hamnade även dessa stundens ord såsmåningom i soppåsen...

Ovärdeliga tankar tänkta under ett av mitt livs största och svåraste stunder var borta. För alltid borta.

Kvar fanns den enorma saknaden efter dig och små små bilder som jag förevigt håller nära, av ansiktsuttryck, blickar som möttes och leendet i dina ögon som sa till mig "oroa dig inte min flicka, allt kommer att bli bra".

Minnen av tårar som av stundens allvar inte förmådde pressa sig fram och den enorma känslan av hjälplöshet har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Min tid med dig var alldeles för kort, förevigt hade varit för kort med dig, men du har hjälpt mig att förstå att ta till vara på den tid vi har tillsammans med de vi älskar.

Och jag vet, att var jag än går i livet, har jag dig nära.

Du är hos mig varje dag.

Och jag älskar dig.