En ensamn själ, på ett ensamt moln, i en stor rymd.
Ropen som ropas ekar tillbaks in i tystnaden.

Ett svart mörker, en tryckande tystand, till synes tyst,
för ropen som ropas ekar tillbaks in i ensamheten.

Muren är hög, ensamheten stor, muren man rest gör så
att ropen ekar tillbaks och inte kommer ut.

En spröd Ros, som sakta visnar, för muren man byggt
släpper inte in solen

Solen lyser på muren, muren börjar vitta sönder
men bara så passa lite att Rosen bara får smaka på solen
en enda lite glimt.

Rosen får smaka på solen, en enda liten glimt
men ack, det är så pass myckat,
att Rosen med ens vet vad hon går miste om.

Muren byggs högre, tätare, solen når inte in mer.

Rosen vissnar sakta bort, hon dör i ensamhet, döds ropet
når inte ut till de andra, det ekar tillbaks in i mörkret och ensamheten,
men nu hör inte ens Rosen det.

Solen börjar tära på muren, muren börjar vittar sönder
snart syns inte muren mer
och alla ser
den döda Rosen, som ingen viste fans.