Valet, Valet, Valet...
Det kvalfyllda valet.
Det är jag som måste välja.
Jag kan inte vänta.
jag kan inte låta någon annan välja åt mig.
Inte lyssna på några råd.
Båda sidorna har lika mycket rätt.
På sitt sätt enligt sitt sätt att se.
Lika självklart på båda sidorna...
Fast det är jag som måste välja vad som är bäst för mig.
Inte bara bäst, utan den enda vägen just nu...
Det känns som jag sitter på ett plan som kanske kommer att störta,
eller egentligen nödlanda.
Inte helt säkert livsfarligt men ändå fruktansvärt obehagligt.
Ska jag sitta kvar i den här stolen eller ska jag skjuta ut mig och vara lycklig?
På mitt eget tivoli?
Om jag väljer lycklig på mitt tivoli så vet jag att det bara varar en kort stund.
Men, så får jag vila ifred ganska länge ändå.
Problemet med tivolit och den tillfälliga lyckan med efterkommande vila är att när jag vaknar igen så är ångesten mycket starkare.
Den har fått mycket större kraft.
Och den har tagit kraften ifrån mig.
I längden är detta inte bra.
Det vet jag...
Och det som kommer sedan, kommer helt säkert oavsett vad jag väljer..
Valet, Valet, Valet