Idag jobbar jag med I, och imorgon med Stina.
Chefen är inte här mer än en stund precis när
vi har öppnat. Vi gillar när cheferna har gått, och
de hinner inte stänga dörren bakom sig förrän jag
pratar om våra stamkunder eftersom jag inte har
varit där på en vecka - ibland längre tid. Det hände
att jag hade för mycket skolarbete för att hinna....
Cheferna var hyggliga och det var ett avtal vi hade
mellan oss.
Men idag var min rock gräsligt smutsig. Jag får höra
om jag kan låna någon. Nej jag tar på ett förkläde.
Det är ändå dags att göra mackor. Jag kan inte låta
bli att ta en näve räkor med lite majonnäs på och en
liten leverpastejskiva slinker också ner. Någon frukost
har jag ju inte hunnit med.
Och alla kakor ska bäras upp. Jag ropar till I. Hon håller
på med kassan så jag kutar ner i källaren där kakorna
står.....naggar lite på ändarna, nybakta, gud vad gott!
Har hört så mycket om punschbollar som innehåller
gamla smulor etc...så jag frågade chefen en dag, men
hon bara skrattade och sa att nej det är färska smulor,
ändbitar som blir över när vi har bakat småbröd. Idag
ska jag nog ta mig en punschboll till kaffet, eller kanske
ett danskt wienerbröd, med botten av mördeg och helt
färskt. Är de det idag frågar jag I. Jo hon trodde det.
Äh då tar jag en av varje till kaffet, tänkte jag. Vi brukar
hinna slurpa i oss lite precis innan vi öppnar. Annars
får det bli en liten paus mellan varven.
Vissa helger är det så vansinnigt mycket att göra att
det inte finns en chans till paus. Kondiset ligger i en
stadsdel som har ett par biografer, post, och museum,
så där kan bli en hel del folk. Dessutom fanns det då
både en musikaffär, en blomsterhandel och ett större
matvaruhus.

Det här var på den tiden då inte Mc Donald fanns.
Mittemot oss fanns det en korvkiosk, och lite längre
bort en glassfabrik, där det nästan alltid var lång kö.
Den glassen köpte vi redan när jag var barn och då
fick man den i en vaxad pappersburk med kolsyreis
för att den skulle vara kall tills man kom hem.

Alla kakor och bullar på plats....jag kollar att jag kan
sortimentet när kunderna frågar vad de innehåller.
I är bra på att stötta mig som är ny.
Karlsbader...låt se nu. Det är när degen jäser kallt
och således långsamt. Är det inte mer fett i den I?
Jodå, så är det. Förresten vet du vad det är i de där
burkarna i källaren. Bagerifett, vad är det?
Du, sa I, vi bryr oss inte. Nej men om någon frågar.
Äsch, sa I, vi säger väl margarin då, om det inte
står att det är bakat med smör. Men är det äkta
smör då undrar jag. Äh, sa I och ryckte på axlarna.

Så här var det ju när jag arbetade extra på sjukhus
också. Jag frågade om allt, tills personalen tröttnade
på mig. Det gjorde de flesta studerande, för det var
spännande att arbeta på mentalsjukhus....många
av dem jag träffade läste till psykologer eller något
annat som hade med människor att göra.
Vi, som jobbade extra, var de enda som ville gå ut
med patienterna. Och jag minns en gång när en
tjej åkte iväg med en patient som hade haschpsykos.
Plötsligt ville hon av bussen och gick inte att hejda.
Herregud vilken cirkus det blev av detta. Efter det
var vi alltid två och såg till att vi hade pengar till
telefon. Det var innan mobiltelefonernas tid......

Men nu ska vi öppna för idag. Och det är ett strålande
väder, så vi får nog en hel del att göra. Alla mackor är
klara, alla beställningar står i sina kartonger, drickor
är uppe, serveringen är klar, liksom kaffet och jag har
fått min sockerdos för idag - tror jag.
Och en ny sorts bakelse ser jag och måste fråga vad
det är. Det är någon toscasmet i botten med lite kola
och ovanpå är det vaniljkräm, äpplesylt och grädde.
Den ser verkligen god ut.
Egentligen är jag mest förtjust i småbröd. Rågkakan,
den med hål i, finska pinnar, bondkakor, ungherrar,
brysselkex, citronbröd och mandelskorpor....mmmm.
Jag kan verkligen rekommendera vårt kaffe, säger jag
till min kund som tvekar. Hon hade fått kaffeblask på
ett annat ställe nyss, och var irriterad. Vi bjuder dig
på en kopp så får du känna själv sa jag. Så där gick
en räkmacka direkt. Och vad skönt det är med en nöjd
kund. I skrattade åt mig och ruskade på huvudet.
Det gjorde hon ofta. Vi hade kul ihop, hon och jag.
När vi hade tid brukade hon fråga mig om skolan och
jag om hennes lilla femåring, som var söt som en
docka.
Golven var hårda att springa på, och det var väldigt
mycket spring hela dagarna. Men det var roligt att
packa småbröd och göra snygga rader, räkna ihop
i huvudet, och göra kunderna imponerade över hur
snabbt det gick. Man har sina knep brukade jag säga,
och mindes en jul när min kassa var fel. För lite är
klart. Och vi hade haft så vansinnigt mycket att göra
och det snurrade i huvudet av klenäter, julkusar,
saffran, mandel, russin, engelska julkakor, struvor
och gud vet vad. Jag hade slagit in alla småbröd som
jag brukade, men helt enkelt räknat fel, till kundens
favör. Kvinnliga chefen skrattade bara när jag sa
att de fick dra det på lönen. Nädu, sa hon, det kan
hända vem som helst. Jag minns att jag var röd
som en hallontårta långt ner på halsen. Usch vad
jag skämdes. Men om det händer igen så får du
lova att dra det på min lön sa jag. Hon bara log.
Och den julen fick jag en hundralapp extra för att
jag hade planterat om serveringens alla växter,
som jag tyckte förde en alltmer tynande tillvaro.

Nädu, sa I, ska vi ta en kopp innan vi går hem?
Klockan var strax över nio på kvällen och våra
fötter ömmade. Du sa jag, den där ensamma
mamman som jämt ska ha en bakelse, känner
du henne? Nej, men jag har sett henne här varje
lördag i 10 år. Du menar inte att hon kommer så
ofta? Jodå sa I, och ska ha samma bakelse varje
gång. Alltid lika välsminkad och perfekt, men har
aldrig barnet med sig. Har du sett barnet då,
undrade jag. Jo en gång när det var baby, herregud
fortsatte I, det är ju en evighet sedan. Hon måste
vara 8-9 år nu.
Du I, jag tar med mig en kartong kakor och lite
bröd hem. Är du snäll och kollar, så drar jag av
rabatten.
Såg du den "gråa mannen" idag, undrar I. Javisst
sa jag, han fikade. Och tog två mackor, en ost och
en leverpastej, och vatten som vanligt. Jag undrar
sa I, om han är sjuklig. Han är ju alltid ensam.....
Mm sa jag mellan tuggorna och kaffet.
Men han med kamerorna var här idag. Jag det såg
jag sa I. Han är för rolig. Tror du han har film i båda?
Kanske behöver han ha två hängande i kors över
magen för att det inte ska väga ojämnt!
Idag var han bekymrad för att gräddtårtan var
slut. Men han tog schwarzwald som omväxling efter
mycket om och men.
Vi visste ju precis vad stamgästerna ville ha, och
ibland hade jag svårt att bli av med dem när jag
kom hem. (De surrade i mitt huvud, ibland ända
tills jag hade lagt mig)
Kameramannen var alltid glad och skulle ha en
sockerdricka, kaffe, en bulle och en tårtbit. Och
han brukade fråga hur flickorna mådde. Han var
som en liten rund tomtegubbe.

Med retrospektiva ögon, tycker jag att det allra
roligaste med det här jobbet, var att få vara vänlig
mot alla. Att det liksom ingick i konceptet, att det
det var något viktigt, och inget som var konstigt
eller gjorde någon misstänksam.
Att göra kunderna nöjda var det absolut härligaste
jag kunde tänka mig......