Sommarjobb och ingen semester i sikte i år.
Äh, det spelar ingen roll, det här är så roligt.....
Och sedan jag körde sönder min kurskamrats
bil, så har jag en skuld att betala.
Det var en jobbig händelse:
Jag skulle bara hem och hämta en kvarglömd
rapport som vi behövde. Fick låna hennes fina
"folka", modell Ä. På en bro var det underkylt
regn och sladden ett faktum. Bilen veckades
helt, och fram var det ju inget som tog emot,
så jag fick rutans glassplitter över hela mig och
satt fast som i ett skruvstäd. Jag blödde rätt
ymnigt, min ljusa jacka var helt nerblodad,
och jag kunde inte röra mig. Och blev totalt
skräckslagen. Värre blev det när jag såg på
bilen efteråt. Som ett dragspel. Du hade allt
änglavakt du, sa läkaren på sjukhuset.
Och som följd kan du få besvär med ditt ena
knä när du blir äldre.....(han hade rätt i det)

Jag fick en ledig helg när skolan var slut och
började med tidigt pass på måndagen.
Arbetet är helt annorlunda på vardagar, fast på
kvällarna är det sig likt ändå. Då kommer det in
många som vill fika och kanske prata bort lite av
sin ensamhet på kvällen.
Jodå, TV fanns det ju, men vi hade ingen på
vårt kondis, och jag minns inte att andra hade
det heller. Tja, 2 kanaler var det väl....men inga
TV- spel eller datorer. IBM hade väl en dator som
var stor som ett rum för att få plats med all info.
Den kunde man se genom ett skyltfönster ut
mot gatan, och ingen trodde ju att DET skulle
kunna bli något för allmänheten.

Vad pratade man om då? Mycket recept var det,
varma mackor och öl var populärt. Och IKEA, som
var rätt nytt och konkurrent till OBS, där det fanns
käcka möbler vid namn spika. Lätt som en plätt så
var de ihopsnickrade av spånskivor (inte precis
slit och släng, för jag har några kvar ännu)
Och samtalsämnena var en hel del politik, det var
Vietnamkriget, det var studentrörelsen, det var
rivningshysteri i Göteborg. Jag var engagerad i
några aktionsgrupper, dels om trafiken, dels om
hyresrätternas kvarblivande till rimliga hyror -
jodå, redan då diskuterades detta....inte går det
fort fram när man hela tiden ska ta flera steg
bakåt samtidigt.

Jag var den yngsta på kondiset, och det var kul,
för i min kurs på högskolan var jag en av de som
var äldst. Mina goa tanter som jag jobbade med
var måna om mig och gudasnälla.
Det var mycket att göra, men ingen ständig
stress. Man kunde ringa korta privata samtal,
fast det gjorde vi inte annat än om det var av
nöden tvunget.
Atmosfären var riktigt gammaldags göteborgskt
"go". Man slängde lite käft där det passade och
var fin i kanten när det skulle vara så.
På vardagarna jobbade chefen med oss ibland.
Hon var trevlig. Den manlige chefen var både
bagare och konditor.
Fast vi pratade nog mer om allting när chefen
var borta, man var liksom mer försiktig.....

Tänk vad många ensamma människor det finns
i en storstad. Man blev nästan räddningsplanka.
Kafé i Göteborg, var inte alls detsamma som
konditori, där man ju hade egenhändigt gjorda
bakverk. På ett kafé drack man kaffe, åt mackor,
ofta jättestora m stekt ägg och korv på, typ. Och
kanske viktigast av allt, ett konditori hade ofta
SITT märke och SINA stamkunder.

Fru Söder och jag skulle arbeta kvällen och då
började jag klockan 15.00. Det var trivsamt att
cykla iväg till jobbet vid 14-tiden, och jag var ju
ändå kvällsmänniska så.....
Så går morgonpasset och vi säger hejdå till dem
som får komma ut i solen nu. 
Idag har fru Söder serveringen, det var rätt så
populärt att ha den, för det blev ju lite dricks.

Plötsligt blev det kris, för det kom en hel buss
full med tyskar, och alla skulle ha allting och de
pratade i munnen på varandra, och fru Söder
blev helt ifrån sig.....
De skulle ju beställa hos mig först, men det var
ju bra om de hade någonstans att sitta också.
Fru Söder bleknade, för det var redan en del
upptagna platser därinne.
Jag tog fram bästa skoltyskan och vi satte fart
på beställningarna..... och det var inte enkelt
att få styr på det här gänget!
Deras dialekt var inte heller den lättaste, men
vi kom till slut fram till vad var och en skulle
ha och då var det ju lång kö av alla övriga som
bara skulle in och köpa sig ett bröd, några
frallor eller bullar......
Fru Söder svettades i köket, det hördes på
hennes klirr med disken, och jag sprang ut
till henne och undrade hur det gick. Hon tog
sig för pannan och sa, jo det ska nog gå,
men får de plats då? Ett större sällskap var
på väg ut, så det blev ledigt där.

Då släppte jag fram alla andra i affärskön
först, så att de fick med sig sina varor hem,
en del var ju beställningar, smörgåstårtor och
tårtor som väl skulle användas på kvällen.
De tyska gästerna fick helt enkelt vänta. Inte
såg de så nöjda ut, men det var ju också en
chans att ge fru Söder lite tid. Och när en tysk
dam ville protestera, så sa jag åt henne och
satte upp två fingrar i luften. Wir sind zwei....
sa jag. Hon skämdes nog lite för hon tittade
ner.
Stackars fru Söder tänkte jag. Hon var över
60 år och hade arbetat i den här branschen
i evigheter, med utslitna axlar, rygg, fötter
och knän. Men aldrig ett klagande ljud från
henne. Hon skulle alltid göra sitt absolut
bästa om man så väckte henne i sömnen.
Men hon var inte mycket för att prata.
Ibland nämnde hon sina vuxna barn och sin
man, men väldigt sällan. Sommarstället som
hon älskade, var ju det hon i så fall talade
om. Och blommorna var som hennes barn.
När hon kom in på det gick det nästan inte
att få stopp på henne, och ögonen glittrade
som aldrig annars. Det var härliga stunder.
Hennes favorit till kaffet var karlsbaderbröd.
Varje gång tog hon bara det, och om det
inga fanns så åt hon inget.

Jag hade ju inte smakat klart allt ur hela
sortimentet, och det var i alla fall ett mål
jag hade med verksamheten. ALLT skulle
vara avsmakat.
Ett tag var kokospastejer mina favoriter,
tills jag tyckte att kokosen bara fastnade
i tänderna hela tiden. Men den där mjuka,
lite smöriga pastejen, åh, den är gooood.
Sarah Bernhard var gott ibland, och även
de stora biskvierna, men de var STORA...

Sommaren gick utmärkt med jobb på full
tid och någon ledig dag emellan.
Jag cyklade till Saltholmen och solade,
bada var lite mer tveksamt där då. Det
var grumligt vatten och lockade inte, men
duscharna var utmärkta. Och där låg man
hela förmiddagen och njöt av en bra bok,
solen gassade och så svalkade man av sig
och la sig igen bland alla de andra nakna
damerna. Gud vad en del såg gamla ut, de
var i alla fall över 60.... och rynkiga av allt
solande förstås. Oj där var ju hon som
brukade sjunga på Liseberg..... få se nu
om det är fler kändisar här. För det var
ett populärt ställe eftersom man lätt tar
sig ut med spårvagn eller som jag, med
cykel. Och ett enkelt fik fanns det, så man
slapp kladdiga mackor. Livet lekte faktiskt
just då.
Vid tvåtiden drog jag mig iväg och var i
god tid innan jag började, och de lediga
dagarna kom jag oftast inte ut förrän på
eftermiddagen, och då blev jag kvar ända
till kvällen.
Det var så vackert att se solen gå ner i
väster, ibland som ett rött klot.....
I motljuset blev sjöfåglarna som svarta
silhuetter, och vågskvalpet - så rofyllt.
Ejderhonorna hade nog bildat ett dagis
som skydd för måsarna. Man såg flera
honor som försökte värja barnkullarna.
Nu hade allt lagt sig till ro. Så var den
här dagen till ända.

Nästa dag var jag ledig och hade lovat
skriva plakat till trafikdemonstrationen.
Lokalen var stor och bra och vi fikade
och hade det trivsamt.
Nu var vi alla så trötta på trafikeländet,
att något måste göras.
Vi hade kurs ute på Styrsö, och jag var
redan på 60-talet med om att man hade
långt gående diskussioner kring tekniska
lösningar av olika slag. För miljöns skull.
Inte för bensinprisets.
Matarbussar, gratis kollektivtrafik, bygga
ut spårvägsnätet....idéerna var många.

Nu var det helgarbete, men fest hos en
kurskamrat på fredagen. "Ta med dig
tandborsten och sov på golvet som de
andra" tyckte hon. De hade en stor
lägenhet vid Vasagatan, så vi fick ju
plats allihop. Men jag cyklade hem i
tidiga gryningen, och njöt av att sova
i min egen säng, hos mina katter.....
Lite segt var det ju att komma upp,
och så var det backen upp till jobbet.
Puh, och varför kunde jag inte sluta
röka. Allt var cigaretternas fel, inte
vinets!

Ursäkta att jag är sen, sa jag till I...
som alltid bara skrattade. Jaha, ute
och slarvat? Usch, syns det så väl,
undrade jag. Det luktar ju bra med
rök skrattade hon. Mitt långa hår
osade givetvis. Jag tog fram en kam
och gick in på toan och snyggade till
mig lite. Borstade tänderna en extra
gång och längtade efter KAFFE..och
en stor macka!
Du I, sa jag, jag tar en halv grov
kaka till kaffet. Hon stirrade på mig.
Ska lilla du äta hela den? Vill du dela,
undrade jag. Nej nej sa hon, idag är
det ju tårtbit för mig. Va, sa jag. Jag
fyller år sa hon. Nä, vet du, det hade
jag velat veta igår! Äsch sa I, i min
ålder firar man väl inte det heller.
Får jag fråga hur gammal du är då,
undrade jag. Jag fyller 40, svarade
hon. Men guuud, jämnt och allt!!!
Ja därför ska jag ha en bit tårta.
Så jag slår till med hallontårta, så
ta du din macka, du ser verkligen
ut som en hungrig varg.... Hade du
roligt? Och jag berättade om den
enorma våningen. Själv bodde hon
trångt ute på Hisingen. Jadu, sa I.
Olika falla ödets lotter. Jamen den
är inte dyr sa jag. Nänä, men hur
får man tag i en sådan då? Ja det
var ju det. Jag har faktiskt ingen
aning om hur de har fått den sa
jag. Men jag tror att hennes pappa
har några känningar som äger hus
i centrum. Ja se där, sa I, det är ju
det jag alltid har sagt. Olika falla
ödets lotter, och åt den som redan
har skall mer vara givet. Eller nå´t
i den stilen. Är det inte så?
Vi hann med många intressanta
diskussioner den dagen, för det
var så gott väder, och de flesta
verkade inte vilja hålla till just här
i alla fall.
Jag skyllde på att jag måste till
posten (jodå, den fanns, och var
öppen på lördagar)
Inga problem sa I, du ser ju hur
fullt med folk här är. Ta det lugnt
du.
Och så gick jag över till affären
mittemot BLOMMOR. Nu skulle
hon få en överraskning. En gång
hade hon sagt att hon älskade
gula rosor. Nu skulle hon ha det.
Och jag kom in med hela fånget
i famnen, utan papper, och så
sjöng jag för henne.
Aldrig någonsin har jag sett min
arbetskamrat I bli så överraskad
och glad. Vi tog en svängom i det
tomma fiket, och tyckte att vi ju
borde haft lite likör till kaffet. Äh,
sa jag, vi tar det imorgon! Va!

Söndagen var plötsligt knökfull
(göteborgska verbet är knöka)
Redan när vi precis hade räknat
kassorna var det smockfullt...
Men herregud sa jag till I, vi har
ju inte ens fått något kaffe. Nej
nu ska här jobbas sa I. Och det
var jag som hade serveringen.
Du, sa I, jag tror att du ska ta
mackorna allteftersom, för det
blir nog inte mycket folk som
fikar här, inne i skuggan idag.
Men vi kan ju erbjuda att göra
ostfrallor att ta med ut tyckte
jag. Bra idé, och så blev det.
Jag skrev snabbt en skylt och
satte i fönstret.
VI GÖR OSTFRALLOR TILL DIG
och det blev riktigt många som
kom in och blev glada, och då
passade de ju på att köpa lite
kakor, någon bulle etc.

Jag hade fått med mig lite likör.
Det blev över när mamma var
på besök sist. Hon hade två
favoriter. Apricot Brandy och
Bananlikör. Av de två, föredrog
jag den förstnämnda. Banan
var ju bara FÖR sliskigt sött.
Så tog jag två dricksglas i
köket och när det var tomt i
butiken gick jag in till I och sa
"önskas det något till likören"?
Hon skrattade tills hon skrek
och sa "jag kissar på mig" och
sprang ut, precis när plinget i
dörrklockan hördes, och jag
ropade högt CHEFEN KOMMER

Det var ju inte chefen, men I
kom tillbaks rosig om kinden,
och rättade till anletsdragen när
hon undrade vart chefen gick.
Åh, du höll på att skrämma ihjäl
mig sa hon och vi drack vår likör
och jag sa grattis igen, och du får
berätta om gårdagen nu, och vi
skojade om åldrar, och tänk lilla
vän när du blir så här gammal, då
jobbar du ju inte med mig mer, åh
vad vi gillar varandra, här ska du
få en skvätt till så blir du ännu
gladare, och så fnissade vi.
Min arbetskamrat I och jag.