När jag kom in i väntrummet trodde jag först att jag var ensam där, men sen upptäckte jag honom - sittande i ena hörnet av rummet, i den slitna, bruna soffan. Det var en gammal man, han såg ut att vara runt 70 år, kanske till och med äldre än så; han hade grått hår, var lite krokig i kroppen och han såg trött och…ledsen ut på något vis. Jag satte mig lagom långt ifrån honom, för att inte riskera behöva prata med honom eftersom jag har svårt för att konversera med okända människor i hissar och väntrum. Jag klarar det inte av det, helt enkelt. Som vanligt förundrades jag över det faktum att det inte finns någonting vettigt att läsa i väntrum, bara torftiga tidningar och reklambroschyrer. Jag hittade i alla fall en veckotidning som jag bläddrade fram ”Veckans kriminalfall” i, och började läsa.
Ganska snart kände jag mig iakttagen och när jag tittade upp över kanten av tidningen såg jag att mannen satt och tittade på mig. Jag slog snabbt ner ögonen igen, men det var försent, och i nästa ögonblick frågade han;
”Du - är du lycklig?”
”Va?” svarade jag begåvat.
”Är du lycklig, frågade jag?”
Jag kände att frågan var en smula personlig, kanske till och med i överkant, men jag hade i ärlighetens namn redan tröttnat på kriminalfallet, och tänkte att jag väl kan bjuda mannen på en liten pratstund. Så jag svarade honom.
”Tja. Lycklig och lycklig. Jag vet inte. Jag har det… bra. Kan man väl säga.”
”Så fint, då. Fast det var inte det jag frågade. Men du behöver inte svara. Jag satt här mest och blev lite ledsen, bara. Det känns så konstigt, när man vet att man ska dö. ”
”Jasså”, svarade jag, ”ja, det var tråkigt att höra. Har du…jag menar, är det lång tid kvar?”
”Inte vet jag. Men alla ska vi ju dö. Så är det. Det var det jag satt och tänkte på.”, varpå han plötsligt skrattade till, ett klingande och överraskande piggt skratt.
”Jaha, du skämtar bara med mig!?”, svarade jag, och kände mig genast på bättre humör.
”Ja, lite kanske. Men jag ångrar mig faktiskt. På riktigt. Hur jag har levt mitt liv. Jag ångrar mig så mycket...”
Nu började jag bli nyfiken.
”Vad är det du ångrar, då”, frågade jag.
”Åh, det är mycket. Mest ångrar jag nog att jag väntade så mycket. På att det skulle bli min tur. På att jag skulle få tid och ork att göra det ena eller andra. På att livet skulle börja. Väntade, väntade, väntade.”
”Och det gjorde det aldrig. Började? Livet, menar jag?”
”Jovisst, det är det som är det värsta av allt. Det pågick hela tiden, men jag såg det aldrig, för jag var fullt upptagen med att vänta. På något annat. Som var bättre. Och nu börjar det bli försent - jag har ingenting att vänta på längre, jag inser det - fast det är först nu jag är beredd på livet. Och så ska man dö.”
”Men vi måste väl alla leta efter meningen livet, eller hur?”, försökte jag.
”Jo, men vi letar efter någonting som inte finns”.
”Vadå, finns det ingen mening med livet?”
”Nej, inte mer än just det”.
”Vad menar du?”
”Ja, att fråga sig vad meningen med livet är”.
Han satt tyst en lång stund och sade sedan;
”Men å andra sidan…så finns det mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas…”
”…av den som gått vilse”, fyllde jag omedelbart i.
Så egendomligt – han citerade min favoritdikt av Tranströmer.
”Bravo!”, ropade han, och i samma stund öppnades dörren, och en sköterska steg ut i väntrummet. Hon tittade ner i sina papper, hittade vad hon sökte och ropade upp mitt namn. Tidningen hade blivit liggande i mitt knä, så jag vek ihop den, lade den på bordet bredvid mig, och reste mig upp för att följa med henne. Då ser jag till min förvåning att den gamle mannen redan har rest sig, och sköterskan har tagit honom under armen och leder honom mot samma dörr som hon nyss kommit ut genom. Jag kommer mig inte för att säga något, eller protestera. Hon småpratar med mannen, och nämner honom vid namn. Mitt namn. De verkar vara bekanta med varandra sedan förut. Jag kan inte komma mig för med någonting alls. Jag sätter mig ner en stund i stolen igen, reser mig snart igen och skyndar mig nerför trapporna och ut i friska luften.
Väl ute på gatan drar jag ett djupt andetag och intalar mig själv att jag aldrig, aldrig får bli som mannen uppe i väntrummet. Det känns befriande och kraftfullt på något sätt, att äntligen ha en bestämd uppfattning om livet, om fortsättningen. Men sen förstår jag plötsligt vem det var som jag pratat med däruppe. Klockan i rådhuset börjar spela sin melodi, samtidigt som jag återigen står här med min fråga: har ingenting börjat, eller är allting försent?