Jag har aldrig sett något så vackert (som när jag tvingar mig själv till lycka)
en rädsla gömmer sig skickligt
bakom mitt leende
krasandet under mina fötter gör mig döv
för alla andra ljud
förutom allt som krossas under mig
och misslyckanden kommer sällan bara ett i taget
de rinner över allt du rör
tills du dränks av dina egna upproriska tankar
jag orkar inte bry mig om det som en gång var
det bästa
det blir så mycket lättare så
att bara ta ett steg tillbaka
att slippa misslyckas igen
att slippa göra ännu en besviken
och man slutar pröva över huvudtaget
och ingen förstår vad som sker
bakom den där tandraden
lika vit som allt annat i din värld
vitt och oskyldigt
fast ändå så svart och fullt av hat
mot allt som är du
allt som gör dig till den du är
och ingen förstår
ingen ser vad som sker
för vem ska våga
vem är stark nog att slå sig igenom
ett sådant skickligt kamouflage
det är lättare att gömma bort
allt som man inte förstår sig på
det är skonsammare att glömma
och bara fortsätta
jag har aldrig sett något så vackert som när jag står rak och ler
för jag vet vad som försöker tvinga sig ut
jag beundrar mig själv
att jag orkar
bekämpa
allt