de där orden som jag nu så länge väntat på.

Precis som jag velat, så gick det till.

Jag fick tid till att ifrågasätta,

du till att besvara.

Vi diskuterade,

nästan så vi blev osams.

Jag kände mig nöjd med svaren du gav

inte behövde jag längre gå ovetande.

Du satt framför mig

det spelades någon låt på radion

kan inte minnas vilken,

bara ett bakgrundsljud.

Du log,

såg på mig,

så där som bara du gjort.

Kan fortfarande känna känslan, när du

sa det där sista, slutgiltiga ;

- Förlåt mig kära du, förlåt för allt!

Sedan möttes vi i en blixtrande kyss.

Och precis då vaknade jag till ljudet

av mitt dagliga alarm.

Morgon igen, fåglarna kvittrade,

solen sken

tåren rann ner för min kind.

Mina ord, som i drömmen aldrig blev sagda

ekar runt i mitt huvud.

"Det är försent, alldeles för sent att be om förlåtelse"