Omdömeslös
kan jag kalla mig
eller ovetande
men aldrig ignorant eller ovillig att se sanningen.

I huset där hon bor finns inga fönster
Ingen ser in och ingen ser ut
Hon betraktade detta som vanligheten,
som verkligheten,
som solen som varje dag går upp på sin himmel

När han kom till henne
var han hennes pappa.
Han log, talade och smekte.
- vet inte mer än du klarar,
jag visar dig vägen till ditt eget djup
därifrån behöver du min hjälp att ta dig upp.
Innan han gick var han hennes bödel.

Nå fram till mig i tid,
vänta inte för länge.
Det finns ingen älskande
som kan tala om för mig att du verkligen finns.

I tusen år var huset rött
och dörren stängd

Det som aldrig talades om fortsatte att hända,
trots att jag sedan länge anade att något var fel.
Och detta var min förbannelse.
Jag saknade modet –
för det ska jag alltid betala.

Om jag vågat att vara så rädd som jag var
hade jag vägrat allt.