Fel att påbörja kortärmad-tröja-terapin en dag på stan. Trådsmala tonåringar fluttrar omkring på shoppingcentrat i jakt på vita linnen, läcker make-up och dingligt glitter. Ursäkta flickor, ursäkta, old pathetic lard-ass coming through. På galgarna i handen hänger mina förhoppningar i 100% bomull. Jag tränger mig fram genom klungorna med kläderna över huvudet, och vi provrumsköar tillsammans, jag och en liten pyrande glädje över kanske-mina byxor och kanske-mina tröjor. Fast i provhyttens mörkbleka sken hånler verkligheten åt min spelade likgiltighet när sommarkläderna kniper ihop halvvägs på. Självföraktet växer i halsen när jag hänger tillbaks sommardrömmarna i butiken.

På väg till parkeringshuset speglas mina degiga husmodersöverarmar i skyltfönstren. Fladder, fladder. Gung, gung, gung. Skrattare, fnittrare och leingar på gågatan utmanar mitt mantra; inte åt mig. Inte åt mig! Framme i bilen i p-husets svala mörker väller besvikelse, självömkan och jaghat ut ur ögonen. För första gången på länge vill jag göra mig illa. Men jag bara snörvlar och sitter och snörvlar och hoppas att ingen ser mig. Nånsin.