Det är alltid något annat. Ingenting är i synk hos någon. Det kan man lugnt (eller mycket oroad) utgå ifrån. Då en person är allvarlig och säger ”Det är inte bra” eller ”Det är ju inte rätt”, så handlar det i nio (och ett halvt) fall av tio om en kommentar till något helt annat, än det som personen påstår att det gäller.

Psyket lägger per automatik ut tillkortakommanden och trauman på metaforisk entreprenad, på symbolisk display.

Så vilken lösning finns det då?

Först måste man ställa sig ännu en fråga: finns det en enda individ som upplever något som inte är starkt utspätt eller förorenat av det förflutna? Eller som inte bär på tomrum att fylla upp?
Jag tror inte det. Och det ger inte mycket hopp.
För hur ska vi kunna ta itu med den praktiska verkligheten på ett bra sätt, om vi mest av allt vill bli sedda och bekräftade, och lägger ner mest energi på just de förväntningarna? Om vi är så känslomässigt beroende att vi i princip går med på vad som helst bara vi kan vinna och behålla omgivningens tillgivenhet?
Det skapar situationer som är minst sagt farliga i sin förlängning. All låt-gå-mentalitet, alla former av förtryck kommer från denna inställning: bekräfta och godkänn mig!

Annars finns jag inte.