lilleman, jag ska inte
moralpredika
jag är egentligen fel kille
att lyssna på
för mina darrande händer
vittnar om mitt skakande skelett
men lilleman,
det finns alltid dem
som syr fast sina skuggor
i ryggraden
som aldrig vänder sig om
aldrig
visar sig svaga
vars styrka
spänner upp skyddsnät
under
oss andra
akta dig för dem, lilleman
tryggheten
är ett vasst vapen
som kan användas av vemsomhelst
som löser dess mysterium
och riktig styrka
ligger i att kunna visa sig svag
lilleman,
vi vandrar hand i hand
längs norr mälarstrand
din mor går där framför oss
och vi ser på varandra du och jag
lilleman,
du ska veta
att de undrar hur jag tänker om henne
men jag tror
att bara du förstår
och det är okej
vi kan dela det, min vän
och jag tänker aldrig
moralpredika för dig
jag har inga skyddsnät att spänna upp
ingenting att lära ut
utom kanske
hur man fortsätter
andas
när mörkret stryper dig
hur man öppnar sin hud
när skuggorna lösgör sig och du betalar
för synder
du inte visste fanns inom dig
du är ett mysterium
och planeterna i dina ögon
sången i ditt skratt
stjäl energin
stjäl ett leende av mig
du kan få behålla
vart du än går