Hej, jag skulle bara vilja berätta en sak för er.Jag är en skärare med hela handleder.Jag vill ha kontroll, kontrolll över mitt liv. Veta vad som händer innan det händer. Veta hur framtiden kommer bli. Men när det inte går som jag vill då skriker monstret inom mig. Ett monster jag har döpt till Bella. Vackert. Men hon är inte vacker hon gör så att jag slår mig själv och om jag inte gör som hon säger då äter hon upp mig inifrån. Hon börjar med hjärtat för att jag ska bli känslokall. Och jag är lite känslokall för jag skär mig inte. Jag är rädd för död, blod och smärta. Hon tar därför en liten bit av mitt hjärta varje gång hon vill att jag ska skära mig men jag gör det inte.
Att titta på andra människor, glömma bort sig själv, undra över hur deras liv ser ut älskar jag. Hur mår de? Hur känner de? Har de ett monster inom sig?Och varje gång jag ser ett barn leka hoppas jag att de tar vara på den bekymmerslösa tid de har kvar, att de inte har ett monster inom sig och att om de har de att de också är rädda för död, blod och smärta, så att de inte gör sig mer illa än de behöver. Att den ända smärta än när de skrapar knät mot asfalten.
Mvh // Det sanna jag