Nu när jag tänker tillbaka så hade livet varit alltför enkelt. Min bubbla med två hårt arbetande föräldrar kämpandes för att rulla igång hushållet var idealiskt. Mamma lärde folk konsten att vara lycklig och pappa konstruerade ansikten så att de blev vackra. Själv hade han hjälpt mamma en gång i tiden, i gengäld antar jag att hon hade gjort honom lycklig. Efter jobbet, var det varandra de älskade högst, var jag hamnade vet jag inte. Jag skulle tro att det åtminstone var efter pengarna. Inte dåligt att vara bland topp fem, även om mamma alltid sa att det faktiskt bara är vinnaren som räknades. Jag antar att hon hade rätt.
Det är svårt så här i efterhand se mig själv ligga på gräset och med glasartade ögon stirra mot den bländande solen. Det var en av mina favorit sysselsättningar. När det fanns tid brukade jag gå till en skogsglänta där solens strålar delades av träden. Där brukade jag ligga på rygg och inbilla att fåglarna sjöng för mig, så som mamma skulle ha gjort när jag låg i vaggan, men hon tyckte inte om att sjunga. Sa att det inte var verkligt.

De varma molekylerna från solen trängde sig på huden och orsakade en liten lätt rodnad. Jag föreställde mig hur de la sig ovanpå min hud som ett tunt linnetäcke. Tryggt och beskyddande. Det var alltid vid den känslan som de första tårarna brukade bryta sig loss och snabbt fly nerför mina kinder. Därefter försvann de ljudlöst men lämnade alltid ett spår. Det var bara bland de tjocka bruna stammarna i skogsgläntan som jag kunde visa min riktiga emotion. Där grät jag för att äntligen ha hittat hem.
Pappa brukar säga att när hans patienters svullnader väl hade gått ner brukade alltid en tår falla ner när de såg sina egna spegelbilder. De tackade honom, vissa gick till och med så långt som att buga, han hade trots allt räddat deras liv. Nu var de inte längre en avundsjuk åskådare, istället blev de nu objekt för vad ytlig skönhet representerade. Jag minns hur stolt han brukade bravera om sina konstverk. Pappa var inte som andra kirurger som slumpvis valde en skulptur och sätta sin tillit på att den skulle värderas högt på auktion. Nej, till skillnad från de, var han alltid noga redan från grunden. Omsorgsfullt valde han de rätta penslarna och täckte den vita duken med varma färger. Motivet som uppenbarade sig var alltid lika förtrollande och fängslande. Besökare flockade kring det mänskliga konstverket förundrades över vilket sinne för yta pappa hade. För honom var allt genomtänkt i minsta detalj, från penseln, färgerna och slutligen även ramen. Som tack fick han alltid en fylligare plånbok och glädjetårar. Själv grät han aldrig, berättade han en kväll för mig halvt berusad. Enda gången, fortsatte han sluddrande, var när han skapade mamma. Hennes tillrättade normala ansikte ersattes med en ängels. Den raka visa näsan, de fylligare sensuella läppar och de gröna men nu mycket öppnade ögon tycktes alltid hypnotisera folk var hon är gick. Även utan att ha uttryckt ett ord häpnades folk över hur vacker hon var. Det blonda vågiga håret, ramen som pappa hade valt, övertygade många att hon faktiskt var en ängel. Där hade pappa tystnat och graciöst med sina smala känsliga kirurgfingrar lyft upp vinglaset. Den blodröda vätskan försvann från glaset, ner i hans kropp. Han fortsatte vid där han hade slutat och berättade att han aldrig hade gråtit som den dan. Utan att kolla på mig, som om han inte hade sagt något till mig överhuvudtaget återvände han sin koncentration till vinglaset. Det var enda gången han avslöjade något så intimt för mig.
Jag gissade att jag strax därefter föddes. Deras kärleksbarn, men kärlek är inte alltid vacker. Ingen har berättat för mig hur det gick till när mina sneda ögon för första gången såg ljus men här uppe vet man allt. Jag grät inte. Det enda ljudet som kom från min lilla purpurfärgade kropp var fladdrandet av näsborrarna då jag andades.
Mamma och pappa gjorde det de skulle, det kan jag inte förneka. En sjuksköterska tog ett polaroidkort och ur trädde en familjs första porträtt. Pappa log skevt och mammas vita raka änder lystes upp av kamerablixten. Mellan de låg jag naken och tittade in i fotoapparaten utan att se något. Några timmar senare matade en sjuksköterska mig med bröstmjölkspulver. Några meter bort satt mamma och tittade upp från tidningen då och då. Vid det här laget var pappa redan hemma och skrev en annons som tiotals barnflickor skulle svara på. Jag kan inte dementera att mina föräldrar gav mig det jag behövde.


I skogsgläntan, där jag var ett med naturen, upptäckte jag hur allt skiftade i färg och nyanser. Det var väl så med livet också. Allt fult väntade på att bli fint samtidigt som det vackra visse att ingenting varade för evigt. Bland mina tankar kunde molnen oväntat skyla himlen och således solen. Det var som om den flöt förbi för att hälsa på, se till att allt stod rätt till.
Jag minns att jag den dan hade gråtit av mitt trasiga blodpumpade organ som egentligen aldrig hade varit hel. Det är otroligt hur ett hjärta kan bli defekt men fortfarande fungera utmärkt. Några dagar tidigare hade jag hittat mammas gamla dagböcker i källaren. Nyfiket, men oförsvarbart och orättfärdigt, hade jag läst de. Hon beskrev livet innan pappa, hur hon anonymt gick på gatorna. Ingen såg henne. I skolan hade hon till och med legat med en kille i sökandes efter ömhet. Flera dagböcker senare, skrivet med en mognare handstil som jag kände igen, läste jag hur besvikna hon och pappa hade blivit när de fick reda på om hennes grossess. Båda hade snabbt bestämt för abort men läkaren hade avrått det livsberövande ingreppet då det redan hade gått flera månader och mammas underviktiga, men perfekta, kropp redan var skör. Tydligen hade pappa stuckit då efter denna nekande men återvänt efter några veckor. Hans vackraste tavla på väggen var saknad. Där i källaren, sittandes på huk, vandrade mina ögon på de hårda orden som ärligt beskrev hur jag hade orsakat Roms fall. I en mörkare, som om pennan hade tryckts hårdare, nyans på bladet läste jag:

Vi visste att vi aldrig kunde älska henne. Inte som föräldrar bör. Ingen av oss nämnde adoption men visste att den andre önskade det. Hade inga känt till om barnet är jag säker på att våra händer i gemenskap skulle ha strypt ur henne livet, men ingen av oss gjorde det. Det är förbjudna tankar och vad skulle andra tro om oss. Idag tog vi ett kort på sjukhuset. Aldrig har jag varit så olycklig.

Bakom mina ögonlock bågade sig havets vågor men jag lät de inte forsa fram. Istället inväntade jag denna dag, då solen återigen sken och då fåglarna snart skulle sjunga för mig men det var nästan tyst då kvittrandet var väldigt lågt. Det var som om de bevingade varelserna visste att deras vackra tavla skulle målas över med tjock svarttäckande oljefärg. Jag log mot himlen som återgäldade gesten med att breda ut sig ännu mer. På mitt favoritträd lät jag knyta ett rep av samma material som man har till gungor. Det skulle vara perfekt att gunga till att kvitter, mitt i detta underbara. Bestämt klättrade jag upp för att kolla om det skulle gå. Plötsligt men snabbt tittade molnen, som nu såg tunnare och blekare ut, förbi som för att ta farväl. Väl uppe på mitt favorit träds gren tittade jag ner. Den var mörkbrun, stark men knotig, som en gammal mans fingrar. Det verkade sorligt. Uppifrån kunde jag blicka ner på stället där jag brukade ligga på gräset och var nätt och jämn kapabel till att urskilja min varma kropps kontur som hade pressat ner de mjuka undergivna grässtråna men de såg redan på väg ut att räta på ryggarna liksom för att bevisa att det här var deras plats, deras glänta. Molnen var nu försvunnen och det varma klotet tillbaka. Den värmde starkare än tidigare och dess strålar la sig återigen på min lättbleka hy. I bakgrunden hörde jag mina vänner sjunga och föll. Repet gav upp och jag landade på gräset. Återvände till det ställe jag inte borde ha lämnat.

Nu när jag blickar bakåt och ser min kropp ligga där på det ånyo resignerade gräset och hör det sorgklädda fågelsången inser jag att detta var oundvikligt. Även om jag innerligt väntade på att bli vacker, trots att det vackra tar slut, hoppas jag att mamma och pappa ändå är stolta över mig. Det här var för dem.