En eftermiddag på X-vägen.
Mellan 16:00 och 16:25

Med tre kringskuttande barn som leker allt annat än tyst är det inte lätt att söva Emilia, speciellt som hon på köpet är förkyld och lite extra kinkig. Men nu har hon äntligen lyckats få ro. Mollie, min fyraåring, svansar inställsamt efter Pontus som har kommit hem från skolan med sin kompis Olle och de har röjt inne en bra stund. Men nu har jag skickat ut dem och det verkar faktiskt som om de äntligen kommit igång att leka på allvar. De frågar om de får snickra lite och jag säger ja. (Är det inte nyttigt för barn att vara kreativa?) Mollie vill också vara med och snickra vilket i och för sig gör mig lite nervös men… Nu vill jag inte vara tråkiga morsan utan ger dem tillåtelse att spika och hamra lite ute på baksidan. Någon övervakning blir det däremot inte, eftersom jag vill passa på att laga middan nu när Emilia äntligen somnat. Pannbiff blir det idag inlindade i bacon (så det blir liiiite festligare). Kokt potatis ska vi ha till, så jag sätter igång att skala den.

Ett illvrål hörs och altandörren går upp. Mollie vrålar
”Mammaaaaa!” Mitt hjärta hamnar i halsgropen och jag hinner tänka på alla ställen på Mollies lilla kropp där hon kan ha en spik inhamrad. Jag rusar med blöta händer och potatisskalaren i högsta hugg till baksidan för att höra efter vad som hänt.
”Pontus blöder näsblooood!”
Jag ser Pontus och mycket riktigt forsar blodet från hans näsa, det ser ut som om han åkt på en rak höger. Men han spikar lugnt vidare, det är vardagsmat för honom.
”Okej jag hämtar papper”, säger jag.
”Nej! JAG skulle hämta papper!” tjuter Mollie och kutar runt huset för att hämta papper i köket.

Lugnet återvänder, jag fortsätter att skala potatis. Nu ropar Pontus, som tydligen tröttnat på snickeriet:
”Mamma, får jag låtsasfiska lite med mitt spö? Snälla? Jag vill visa Olle!”
Tänker efter i tre sekunder. Tja, det har han ju gjort förut och inte är det farligare än att spika precis. Men självklart säger jag ändå att:
”Okej, men absolut inte med ett riktigt drag! Du får ta ett utan krokar då, vet du”
”Okej!” svarar Pontus glatt.
Åter till köket. Skalar klart potatisen. Börjar med pannbiffarna. Hm, känner mig riktigt huslig och duktig där jag står och formar biffarna och lindar bacon runt. Nöjda glad ungar också. Baconet tar snabbt slut så det får bli några köttbullar på slutet. I ögonvrån ser jag att Steffe kommer hem från jobbet. Han stannar upp där ute på vändplanen och pratar lite med grannen.

Telefonen ringer, typiskt när händerna är fulla med köttfärssmet. Var är förresten telefonluren? Vimsar runt ett tag och försöker lyssna mig till den. Det tar tid. Nu hinner jag inte tvätta händerna, då kanske jag inte hinner svara. Äntligen hittar jag den, tar upp luren med försiktig nypa och kniper fast den mellan huvud och axel för att inte kleta ner den. Medan jag svarar försöker jag tvätta av händerna och lassa ner biffarna i pannan.
”Ja, det är Jessica”
”Är Mollie sjuk?” (Det är Svärmor)
”Eh, va? Sjuk nej hon är ute och …”
”Ja för hon kom ju inte till dansen”
(Shit! Fan också! En stor klump i magen växer fram på två sekunder. Det hade jag glömt, tänker jag. Vad är klockan? Kvart över fyra, för sent att åka dit nu …) Svärmor fortsätter:
”Ja, jag tog ju cykeln för att cykla ner och titta på Mollie och jag frågade i receptionen men de visste ju inget och sa att hon kanske var sjuk men nej, det var hon ju inte då..
”Nej, Jag har faktiskt helt och hållet glömt bort det. Men Mollie är ute och leker nu och har kul så… ja, det är ingen idé att ens nämna det för henne nu…”
”Nä, det är klart, jo för jag cyklade ju ner för att se på Mollie ja’ och så blev jag så snopen då när tjejen i receptionen sa att…”
”Mammmmaaa”!!!!!!”
Nu hörs ett illvrål från baksidan igen. Det låter som mer än ett barn den här gången och jag försöker urskilja vad de skriker medan Svärmor pratar på i luren. Jag får avbryta henne.
”Du, det är lite kaos här just nu, vi får höras senare”
Jag lägger på och rusar med blöta händer till baksidan igen. Där ser jag Olle stå och hålla i fiskespöet uppe på slänten och mina två barn springer liksom runt som i panik i varsin cirkel. Pontus gråter hysteriskt och flaxar med armarna. Vem har en krok nånstans på kroppen och hur ska jag ta mig till akuten? hinner jag undra innan jag hör Mollie vråla:
”Selma! Selma blöder på nosen!”
Då ser jag katten. Injagad bakom hockeymålet far hon runt som en ål och försöker komma loss från det orangea fiskedraget som sitter fast i nosen på henne. Jag grabbar tag om hennes rygg och ropar åt Olle:
”Sluta dra i linan! Släpp spöet! SLÄPP!!”
”Det var inte mitt fel!, storgråter Pontus. Han upprepar det om och om igen som ett mantra.
”Det var inte mitt fel!
Detta är inte sant, tänker jag. Helt jävla galet. Alla bara vrålar och jag liksom smittas av all hysteri och blir plötsligt helt vansinnigt opedagogisk och ryter, mycket högre än jag tänkt att:
”Det är klart att det var ditt fel! Du leker med ett drag som har krokar fastän du inte fick! Det är klar det är DITT fel! Hade du inte lekt med ett riktigt drag hade det här aldrig hänt, eller HUR!”
Pontus gråter om möjligt ännu mer hysteriskt och rusar upp i skogen.

Skärp dig nu för i helvete säger jag till mig själv. Lugna ner dig! Inombords håller jag på att gå sönder av skuld. Självklart är det mitt fel, jag skulle aldrig ha lämnat dem ensamma med draglådan. Såklart. Selma krumbuktar sig lite men är förvånansvärt tyst. Det blöder inte alls nu när hon slutat dra. Det känns som om hon litar på att jag ska hjälpa henne. Jag ropar åt Mollie att springa till framsidan och hämta pappa och hon piper iväg som ett skott, glad att få kunna hjälpa till på nåt vis. Till Pontus ropar jag med behärskad röst att:
”Det ordnar sig Pontus, det kommer att gå bra, okej? Vi tar bort kroken, pappa kan knipsa av den.”
Pontus lommar tillbaka ner från skogen. Han gråter fortfarande men har lugnat sig nu, hans blick är inte längre bara förtvivlad utan också lite nyfiket hoppfull. Mollie kommer tillbaka med Steffe som snabbt letar upp en tång. Som tur är har kroken gått hela vägen igenom nosen, den sitter som en tjurring på henne och Stefan kan ganska enkelt knipsa av hullingen och dra ut kroken samma väg som den kom in.

Sen blir det kramar och prat och förmaningar och tre spaka barn som lyssnar med tekoppsstora öron på allt vi säger. De städar undan och Olle går hem. Selma håller sig undan en bra stund men kommer sen in och äter som vanligt.

Sånt är livet. För er som undrar hur en föräldraledig slår ihjäl tiden på dagarna.