Juninätters tysta läte i månens sken
Handen sakta sveper över vetet på ängens grund
Barfota fötter i jordens sköte, en kind så len
Så sakta och så tyst, hela jordens andetag i denna stund

En soluppgång så stillsam över horisontens rand
De mäktiga orörda vågornas brusande
Snäckskal och glömda tiders minnen i havets sköra sand
En vind av de fördömdas melodi så hungrande susande

Hur kunde du glömma den värld som gick under
Du som älskade den mer än någon annan man
Förlorade tårar i ett hav som inte finns i dessa stunder
Åh som du önskade att du världen igen fann

Än är det inte försent och frihetsklockan klämtar
Det finns inte många varv kvar runt saturnus ring
Och den sista vinden har kommit för att dig hämta
Men du kan fortfarande göra det vackraste av alla ting

Så ställ dig upp stolt på de ben som dig en gång lät vandra
Och skrik ut din längtan så hela universum dig hör
Att du älskade den värld som fanns och gjorde vad du kunde,
så dig kan ingen klandra
Låt det bli det sista som de döva lyssnar till, innan du så stillsamt dör.