Var är den vackra blomman från igår?
Hon står här sluten, stumt och oförsonligt.
Jag vet ej, ska jag ta det här personligt?
Vem är hon? Outgrundligt styv och svår.

Och medan solens skiva sakta går
till vila står hon alltjämt oresonligt
och blundande, men likväl spefullt honligt
hon vaggar där i aftonbrisens spår.

Jag stannar medan dunklet faller ner
på fältet där jag sitter, som ett flor.
Då ser jag hur hon spricker upp och ler

- allt är visst inte alltid som man tror:
i skymningen kan de asketiskt fromma
slå upp förföriskt doftande sin blomma.