vi satt i mörkret och mådde sådär på gränsen illa,
när allt man vill bli av med sitter förankrat någonstans i halsen
egentligen hade jag nog velat att vi låg ner för då kanske det ena hade lett till det andra,
men du var ju inte en sån som blev andra med vem som helst

så istället jag lade min handfata i ditt knä,
och lät dina vilsna fingrar följa mina ihoptrasslade linjer
det var som om de ledde dig rätt in i min livshistoria,
kanske blev du lite rädd för jag hörde dig dra efter andan

du visste att jag inte var en sådan man blev kär i,
eller ringde mitt i natten för att man var tvungen
inte någon man viskade tre stora ord till,
eller fann sig oförmögen att släppa med blicken

men kvar satt du och följde linjer,
jag följde inget det visste alla
jag följde dina flämtande andetag,
jag följde dem bara i smyg

vi satt i mörkret och mådde sådär på gränsen illa,
när allt man vill bli av med sitter förankrat någonstans i halsen
plötsligt låg vi ner det ena ledde till det andra,
och kanske var jag inte längre vem som helst

kanske var jag,
Någon