När jag sitter ensam på ett säte
med naturen utanför fönstret
kan jag ibland ana min känsla igen.
Men i vardagens miljö tappar känslan stinget
och smiter längs snåriga stigar.
Hoppet ror mig sakta mot land
men strömmen drar mig därifrån.
Jag har ingen framtid, nutid
inget egentligt då.
Finn min styrka, bär mig
jag gömmer mig från världen.
Det är i resan med musiken
mina tankar får flyta fritt,
men när jag landar börjar sinnet
flyga långt bort.
Jag har märkt att minnet suger mig neråt
och melankolin vinner ibland.
Dra mig ut på äventyr
för ensam är jag svag
och håll mig hårt intill dig
göm mig i ditt hår.
Den där känslan, du minns?
som finns i min väska
på bussen på resan, kan aldrig trivas
bland gardiner och adresserad reklam.
Vilsenheten klumpar sig i magen.
Har du löst denna gåta
har du hittat härifrån?