när någon som varit allt
plötsligt får sitt liv avklippt
inser man själv
varför man borde ta vara på tiden,
leva i nuet
och säga det man vill få sagt

istället sitter man där,
bankar in de sprutande känslorna på ett tangentbord,
tycker synd om sig själv
och hoppas
att detta, som allt annat,
kommer lösa sig

men vad gör man
dagen då ödet trampar snett
och saker inte går som man tänkt sig

vad gör man
när det är för sent?