Jag har varit där.
Jag nuddat väggarna som deras händer förtvivlat greppade tag i. Jag har gått på marken där de arbetade sig till döds. Jag har g å t t på deras döda kroppar – askan finns överallt där.

ofattbart

Ingen som kommer dit i efterhand kan förstå.
Men de kan se, kan få det återberättat. Kan få en glimt av vad människorna innanför stängslet fick uppleva.

Väggar kan tala – det är inte något ordspråk eller någon myt. Väggar kan tala. På riktigt. Jag har upplevt det. Och väggarna i dessa baracker har vittnat om sådant som ingen levande varelse borde få uppleva. Väggarna har sett det, stått där tomma och opåverkbara. Men de har tagit till sig känslorna. Smärtan. den oerhörda smärtan.
Ilskan. ilskan över att tvingas finna sig i sitt öde.
Uppgivenheten. känslan av uppgivenhet, av att det snart inte finns något hopp kvar.
Rädslan. ovisshetens rädsla – att inte veta vad som ska komma.
Och Döden. döden som lagt sin mantel över området. Som ständigt är närvarande, överallt. Hungrigt väntande.

Alla dessa känslor har väggarna tagit till sig. Och de återberättar dem nu, 50 år senare. Berättar det på sitt egna, speciella vis. De ger atmosfären en spänning som gör det svårt att andas och får magen att dra ihop sig och huden på armarna att knottra sig. Får oss att inse det fruktansvärda i det som hände. Får oss att ställa frågan: ”Hur kan människor göra så här?!”

ofattbart

Det värsta är att detta fortfarande pågår. Inte på samma sätt, men det har inte upphört. Jag blir mörkrädd när jag tänker på att det finns människor som inte skulle tveka en sekund om de fick chansen att genomföra samma sak igen. Och nästan ännu värre är det med människor som påstår att detta inte har inträffat. Bara i Auschwitz Birkenau dog över 1,6 miljoner människor. Hur kan man säga att det bara är påhittat?

Jag skulle vilja träffa någon som säger det, se en sån person i ögonen. Se efter vad som finns där.

Men nej, jag skulle nog inte våga det…