Levnadsåren kramar henne. Det stadiga trycket av verklighet håller henne nere, tvingar kroppen ner mot madrassen.

Pluralism av händelser, tankar och förnimmelser, allt är samlat. Det infekterar hennes kropp, varar och luktar illa. Det leder till sjukdom. Hon är liten men rymmer så mycket.


Brodyren anspråkslös smyckar mössan hon bär. Den är buren sen hennes begynnelse och var en gåva från mor och far. Genom åren använd med kärlek och ömhet, sliten med lojalitet som bara ett barn kan. Men oviss om betydelsen försummad, ett ord inget barn förstår.

Tyngden livnär sig på gråa minnen. Äter sig igenom muskler och organ. Växer och blir gödd av hennes kropp - en snyltgäst som nu blivit en del av henne. Parasit lämnar spill bakom sig och förbittrar. Hon har inte välkomnat den. Inte alls! Vuxen insikt uppsökte henne - oupplystheten har blivit belyst.


Hon vill leva men inte just nu. Om hon kunde sova i hundra år, vakna av lätthet och glömska. Hon levde lycklig i alla sina dagar.

Ingen ser in i hennes själs boning. Själen har inget återspeglingsredskap. Men i frånvaro av samvaro då ensamheten råder får det oupplysta sitt uttryck; nödtvungna läten av jämmer och gny fyller hennes väsen rofyllt. Vaggar henne som mor och far skulle ha gjort förr. Stryker hennes lena kinder och stoppar om för natten som hon tror det kan ha känts.


Det ger utlopp för önskan om något som hon aldrig kan få.
Det förklarar hennes själs sjukdom.


Mor och far älska henne som hon älskat er


Älska henne förut