Det är inte för att jag är ledsen jag gråter så fort jag går in i en kyrka...

Det är inte alltid för att prästens predikan är så lysande jag gråter...

Det är inte för att bänkarna tar knäcken på mina bakre delar jag gråter...

Det är inte för att kollekten ruinerar mig för varje kyrkobesök jag gråter...

Det är inte för att kyrkosalen är så otroligt välbyggd och vacker jag gråter...

Det är inte för att psalmerna är så vackert utförda och välskrivna jag gråter...

Vad jag vet är att jag gråter..., jag gråter periodvis floder...

Floder av tacksamhet av vad Gud har lagt in i mitt hjärta som gör att jag faktiskt KAN gråta igen..!

Tacksamhet över de oändliga möjligheter som finns att hämta med ett öppet, villigt och uppriktigt hjärta hos Jesus Kristus...

För ett drygt halvår sen grät jag möjligtvis på sin höjd när jag tyckte sådär pinsamt synd om mig själv och livet var riktigt orättvist för att jag inte kunde surfa vidare på min räkmacka i missbruket... Jag nådde den berömda botten där ett fyrklöver knappast gjorde susen så att säga.

Det var då jag ropade på Gud för att efter två månaders prövning lära känna Jesus på riktigt!! (gråter bara jag skriver hans namn)..

Mitt nya välsignade liv med Jesus har fått en så makalös vändning att det är näst intill omöjligt att inte gråta...,

så fort jag jag går in i en kyrka...

Tack Jesus...