Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

mitt hjärta som en trasa med hela världens blod som vrids ur igen och igen och igen

ni
försöker få in eran kärlek i mina sår men jag är upptagen eller försöker vara upptagen med att strö salt
i dem och koncentrationen räcker inte längre än till vetskapen om att teskedsmåttet är trasigt
jag mäter upp i liter och studerar ängsligt min spegelbild för att se om jag bryr mig när det
svider till

den såpbubbla
jag kravlar runt i
är fylld med slöjor och religioner skapade av min
barndoms oläkta skrapsår
jag tillber någonting eller någon på min tårindränkta sängkant
men jag har inget namn att fylla i när det verkligen gäller
och jag somnar med en ängslig nacke som vrider och vänder sig
till oigenkännlighet innan sömnen gör mig dagvild

jag är ett svagt barn
mina skosnören går av och jag har monster under sängen.
mina fötter darrar och jag tvekar när jag ska sätta ner dem och jag
väntar på att alla de spöken som gör tusen nålar på mina armar ska
dyka upp runt sängen när jag släcker lampan.
drar täcket så långt upp över huvudet som möjligt,
får nästan inget syre och hjärtat galopperar iväg utan mig över ängarna jag drömmer om
jag sitter kvar på marken, tippar bakåt ner i gräset och hör vargarna bakom mig
men det är okej.
jag lär mig

alla intiativ jag tar blåses ner av den vind som rister i min kropp
den är inte storm, bara så där
ohjälpligt stark och hjälplös
och jag glömmer bort hur man gör när man rör sig
barnets metafor förklarar det igen för mina tomma ögon och uppfransade stämband: dina skosnören har gått upp igen.

ni
klär eran kärlek i ord och skickar den till mig
och jag väntar och väntar men jag tillåts aldrig ta emot den
det är alltid någon ivägen. en sparv, en talgoxe. som tar det.
som blir ihjälkörd sen. som jag kör förbi och gråter över.

du pratade om att himlen är blå
och hur vacker den är
jag tittade upp med värkande nacke
men såg bara galler och dova sabelhugg. jag
sjönk till golvet,
igen
du förstod inte varför

dagarna är ingenting annat än yrsel i mitt huvud,
jag andas ut, men så tar orken slut. ingen mer luft kommer in, smyckeskrinet är tömt.
jag väntar tills överlevnadsinstinkterna sätter sina klor i bröstkorgen och får mig att andas in igen och jag ler
åt lättnaden av att ha känt någonting. jag
tar ett steg framåt, känner vinden i håret som något annat än en livlös smekning, så
hånskrattar dom och drar mig bakåt igen.

jag vrider ur mitt hjärta som en klocka som är rädd för tiden i förtvivlan
av att inte kunna gråta
så om kvällen när jag sitter i sängen och ryggraden sakta
försvinner så blöter jag ner de nya sängkläderna i alla fall.
jag är lättad över känslan, tycker om att persiennerna är nerdragna så jag slipper se
den blå himlen och dess monster när de krossar den.

klorna släpper mig. drar sig långsamt ur huden. jag somnar in i en orolig vaka mellan mörker och ljus. vaknar upp till ingetdera.
mellan lakanen bara svett.


som storögda barn med papper och sax på dagis
hör jag plötsligt
molnens skri när de rivs itu




Fri vers av gultparaply
Läst 481 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-07-05 21:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

gultparaply