Kapitel 4:
Sonens text

Jag var nio år när min mamma slutade prata med mig. Jag var tretton när hon försvann. Men under mina nio första stapplande år hade jag god kontakt med henne – av vad jag fått reda på bättre än med någon annan i familjen. Jag var den modern pratade med, jag var den modern tog hand om, den hon pysslade om. Hon omsorgade alltid för att jag klädde mig tillräckligt varmt, för att jag mådde bra, för att jag åt mig mätt. Så har det iallafall blivit sagt till mig.

Ibland önskar jag att jag minns henne.

Jag minns att min syster slog på mig och att hon lurade med mig på en massa dumma saker. Jag minns att min far var aningens karaktärssvag och hade lätt för att gå med på än det ena och det andra. Och jag minns hur vi efter branden tvingades in i Siskels hus på andra sidan gården, detta fallfärdiga fuskbygge där vinden obesvärat spred sig genom rummen. Men jag minns inte hur min moder såg ut. Det enda fotografi vi har kvar av henne är ett bröllopsfotografi som min fader brukade bära i hans portmonnä, allt annat försvann i branden. Och på detta fotografi är det nästan omöjligt att tyda några egentliga anletsdrag, åren i börsen har tillskansat bilden stor skada.

Jag minns dock min farbror, denne ilskna man som öppnade sitt hem för oss. Och jag minns de lekar som han tvingade oss genomlida, som ”Jesus” – där han var Jesus och vi var folket som avgudade honom. Han klädde sig i ett vitt skynke och vi satt vid hans fötter, han höll långa prosaiska tal och vi lyssnade. Värst var det för Lars-Lars som alltid fick stå som metafor för ondskan, han fick spela Judas, han fick spela Satan, han var synonymen för när ondskan spelade på ödets lyra.
Varken min fader eller hans broder erkände min broders tillstånd som ett handikapp. Det kunde tränas bort, med guds handlag (broderns visdom), eller med envishetens dito (fadern). Trots lärares och fotbollstränares enträgna nejsägande så satt han i skolan och i fotbollsmålet och låtsades vara normal, med saliv längs kinderna och svar som mest bestod utav gurgel. Men min farbroder hade kontakter i bygden och min fader hade viljan, dessutom tyckte alla synd om oss för att vi hade mist en moder under tragiska omständigheter och bodde hos en idiot och en vek stackare.

Håhåjaja.

Där växte jag upp. Där knullade jag för första gången. Där lärde jag mig sorg, ilska, kärlek, bannor, visdomsord, jantelag, byalag, konst, idioti, allt som har med livet att göra. Där bekämpade jag vilja, motvilja, tro och hopp, och där gjöt jag grunden till det förbannade jag som finns idag. Där gick jag igenom helvetet. Där stannade jag upp. Där spottade jag i glaset och drack upp den sista klunken.

Saker och ting slutar inte tvärt.
Har du hört ordspråket ”Allt har sin tid”?