Sakta gungar skutan över vågornas andetag
Följer långsamt solnedgången längre ut
Ett täcke av moln drar ihop sig och vilar över himlen
Fiskarkläderna dras på än en gång av rytmisk vana
Blytunga och kala vilar de över min kropp

Det drar ihop sig till storm
men kapten, han räds inga vatten säger han
Han har sett skepp som brytits mitt av
Trålare som sjunkit till botten
Men han räds inget.

Nog var han allt förvånad, när jag kom in och sökte jobb
Varför skulle en sådan som du vilja spendera ditt liv till havs?
Det är tungt och lönen är inte alltid bra.

Men jag förklarade för honom,
att detta är vad min far har gjort och vad hans far har gjort.
Det rinner i mitt blod.
Det salta havet och den hårda solen fanns i mig redan innan jag var född.
Jag nämnde inget till honom, om att jag visste hur mina sista timmar skulle bli.

Så nu står jag här,
många år senare med en lika fast hand som männen bredvid mig
Jobbet är tungt och lönen är dålig.
Men det vilar i mitt blod,
sluter sig om varenda nervcell och kapillär
och inatt drar det ihop sig till storm

Vi är långt ute nu
Det är ingen mening med att ens försöka åka in till land igen
det skulle ta flera dagar.

Nattens tysta mörker lägger sig likt ett silktäcke över oss
Molnen är borta och har ersatts av ett tungt vilande åsklandskap
Månen tränger fram genom det djupa grå landskapet ovanför oss
Stor och gul lyser den ner över det stormiga vattnet
Vi kan inte längre vara ute och beordras att gå in
Larmet går och motorerna slutar fungera

Tystnad bryts och panik utbryter
Männen jag trodde var så hårda och starka har förvandlats till barn utan vetskap.

Vi tar in vatten nu
Kapten är inte längre utan rädsla
han sjösätter räddningsbåten och ber oss att gå i.
Han går i först.

När jag går ut på däck och ser hur männen i den lilla båten desperat försöker hålla sig fast
Vänder jag om och går längs aktern,
detta är min natt.

Så stilla ser havet ut att vara
Så stilla ser åskvädret ut att vara

Mörka rop hörs i natten och jag förstår nog vad de vill
Men jag har varit kättjad länge nog nu
Det är dags att bli fri
Dags att träda in i vilan nu.

Skingrar sig gör vågorna, och där på havets botten ser jag hur han kommer gåendes.
Hans mantel böljar likt havet och han rör sig lätt.
Upp till aktern han far och havet faller tillbaka

Du har väntat länge nu min kära, säger han
Får jag lov?

Han sträcker sig sin hand och hoppas på min.
Försiktigt och bestämmt greppar jag den
Han lyfter ut mig på havets blåa fält och vi dansar vals igenom stormens öga
Nu är timmen sen, säger han
Det är dags att fara hem.

Han släpper taget om min hand och jag sjunker ner under ytan
Jag kämpar för ett enda andetag
men min kamp är förlorad
Vattnet omsluter mig och fångar min kropp i ett grepp jag inte kan komma ur.
Ett ljus faller ovanför och sjunker ner under vattenytan
Det omsluter mig också och får vattnet att kännas som avlägsna vindar
Där, i mitten av ljuset
ser jag en skuta så stor och så vacker att inget i dess like någonsin skådats
På däck ser jag min farfar, hans mörka hår och vänliga men hårda ögon. Bredvid honom står far och ler precis som han alltid gjorde.
Runt omkring dem samlas alla de sjömän som gått förlorade till havs och liksom jag,

Dansat vals med döden.