Jag har bytt boning och skepnader,
så många gånger nu,
vandrat från kvinna till kvinna

jävlar vad jag har kämpat,
fött fram berg där jag borde fött grus
och kanske lite småsten,

vraket, en sliten gammal eka,
formad ur jordens skal,

det heta kalla,

varje gång jag har brustit
har musslan öppnat sig lite mer,

stigmatiserad, korsfäst och begravd
bär jag ännu mitt kors

vet, men inser ännu inte

ur jordens brutna,
ur vattnets källa,
ur vindens viskning
ur eldens henna...