En morgon när jag var 23 år gammal vaknade jag och bestämde mig för att jag ville bli något. Jag låg kvar ett tag i sängen och funderade, men så gick jag upp och slog upp gymnasieskolor i Stockholmskatalogen och fastnade för Stockholms Samgymnasium, ett halvprivat vuxengymnasium på Luntmakargatan. Jag skulle läsa in latinlinjen under tre år på kvällstid mellan klockan sex och klockan tio varje kväll, och arbeta på dagarna. Perfekt.
Jag ansökte och kom in.

”Sammis” var en bra skola med duktiga lärare, och även om tempot var högt, så trivdes jag och växte med uppgiften, som man säger. Mina klasskamrater var en säregen samling människor av varierande ålder och bakgrund, och de allra flesta var så irriterande ambitiösa och duktiga, att det var svårt att veta när de yttrade sig i klassrummet och fick mig att skratta, om de var roliga intelligenta med självironi, eller alldeles täppta läshuvuden utan någon som helst humor.
Hur som helst. Vid något tillfälle blev jag högtidligt hembjuden på middag till en av mina klasskamrater.
Han bodde i en jättevåning vid St. Eriksplan, och våningen hade långa, mörka och dystra gångar, och stora, mörka och dystra rum med murriga, bruna möbler och mörka, murriga mattor som sög upp allt, även alla ljud. Och överallt blickade mörka och dystra svartrockar ogillande ner på mig från förgyllda ramar, och de höll allihop en svart bok mellan sina bleka, långa fingrar.

Trots att jag var här ganska många gånger, och under flera års tid, lyckades jag aldrig få något begrepp om hur många rum våningen hade. Det fanns massor med mörka, massiva trädörrar, där de mörkklädda familjemedlemmarna plötsligt och ljudlöst kunde dyka upp, och lika plötsligt och ljudlöst försvinna igen.
Det var en märklig upplevelse att se någon av dem försvinna genom en dörr till vänster, bara för att ett ögonblick senare dyka upp igen genom en annan dörr till höger. Men aldrig att de själva såg det minsta förvånade ut, och om inte allt hade varit så dystert, så hade det varit oerhört komiskt. Som i någon gammal förväxlingspjäs eller stumfilm, där människor ständigt springer ut och in genom olika dörrar, och lika ständigt möter samma personer, men av misstag. Det enda som någonsin hade skett av misstag i den här familjen fick jag en bestämd känsla av, var själva alstrandet av de tre barnen.
Min kamrats mamma var en ovanligt storvuxen kvinna, och hon verkade ännu större genom att hon hade håret upplagt i en stor och rund liksom virad hög. Hon, liksom hennes man, presenterade sig som direktör Båhlin. Hon hade bott några år i sin tidiga ungdom i USA, och hon talade därför med amerikanska n och r. Dessutom rökte hon ”Florida”, en sorts cigarretter som till minst hälften bestod av ett vitt, tomt papprör. När man drog ett par bloss på en ”Florida”, var den slut. Själva tobaken var inte heller god.
Vid middagen samlades vi i matsalen runt det polerade, mörkbruna bordet med dess kallmanglade duk och linneservietter och en enorm taklampa, som hängde tre decimeter ovanför bordet, och som hade en mörkbrun tygskärm och så svaga lampor att bordsytan nätt och jämt var synlig i skenet.
Då fick min kamrats mamma syn på att min kamrats storebror till sin svarta kostym och sina svarta, blankpolerade skor hade mörkgrå strumpor. Vi skulle just sätta oss runt bordet, men all rörelse avstannade omedelbart när hon med upprörd ton tillkännagav: ”Grå strumpor till svarta byxor! Det, min son, är verkligen inte comme-il-faut!”
”Nej, mamma, förlåt mig!”, sade han, och hon nickade nådigt och log mot honom, men strängt, och vi satte oss. Hans far såg på honom, och jag kunde se hur den lille bokhållaren inne i hans huvud strök bort en summa från hans arv, och lade den på hans två bröder i stället.
Och naturligtvis trampade jag i klaveret, och aldrig har väl det uttrycket känts mer levande för mig, än här. Vi hade hunnit en bit in i middagen, och jag hade tydligen klarat korsförhöret från min kamrats föräldrar om min bakgrund och mina framtidsplaner tillfredsställande, för nu började de i stället skryta om sina förfäder, som var en lång och dyster rad av svartrockar på den ena sidan, och en motsvarande lång rad välbeställda urmakare på den andra.
Min kamrats mamma betraktades förmodligen som en avfälling, eftersom hon var direktör för en kedja av kemtvättsautomater.
Hon sade: ”Släkten finns faktiskt omnämnd i den svenska litteraturen!”
Jag var förstås intresserad, och hon fortsatte: ”Det var faktiskt en prost, och han är omnämnd av ingen mindre än Esaias Tegnér!”
Jag borde ha förstått nu att det här var det rätta tillfället att uttrycka min beundran, eller mitt erkännande, eller vad som helst, som visade att jag var vederbörligen imponerad, men självklart skulle jag säga: ”Vad spännande! Vad skrev Tegnér?”
Hon tvekade, men bara en sekund, innan hon skrytsamt citerade:
”Jag träffade i dag prosten Båhlin, och det är den dummaste människa jag någonsin har mött!”
Jag skrattade högt och hjärtligt, och insåg några sekunder för sent att jag med eftertryck hade satt foten i bälgen, och vis à vis släkten Båhlin hade betett mig så långt ifrån comme-il-faut, som det bara gick. Det viktigaste var ju naturligtvis inte vad som hade sagts av Esaias Tegnér om anfadern, utan att något över huvud taget hade sagts.
I tystnaden som följde på mitt opassande utbrott fick jag dessutom det distinkta intrycket, att eftersom varken jag eller Esaias Tegnér tillhörde släkten Båhlin, så hade vi ingen möjlighet att till fullo, eller ens till en liten del, förstå storheten hos de människor som utgjorde den.
Och mycket riktigt ingrep fadern, och avslutade incidenten genom att uttrycka sina tankar om både min bildning och Esaias Tegnérs status, i förhållande till sin egen: ”Ja, Esaias Tegnér är det ju ingen som läser längre, och framför allt inte bland ungdomen! Och nu skall vi väl ha en liten dessert, vad säger du, Florence, har du gjort din fantastiska upside-down-cake för i kväll?”
Hon reste sig genast upp och sade: ”Ja, det harrr jag faktiskt!”
Och som en fullriggare gled hon ut genom en av de mörkbruna dörrarna med seglen fyllda av en liksom blåsande kör av förväntansfulla och glatt överraskade skratt och utrop från Båhlinarna i rummet. Allra starkast ropade den äldre brodern med de grå strumporna. Sedan vände han sig med en lätt nedlåtande och docerande min mot mig och sade: ”Mammas upside-down-cake är faktiskt o-över-träffad!”
En annan dörr in till matsalen öppnades plötsligt, och mamma Båhlin blev synlig med en enorm form som hon höll framför sig. Och nu vaknade kören igen och växte till full storm av förtjusta hojtanden och applåder, och om Båhlinarna också stampade i golvet, så drunknade det i den alltuppslukande, tjocka mattan. Som en imponerande galjonsfigur klöv hon nu bifallsorkanen fram till bordet, där hon långsamt sänkte formen så att vi alla kunde se och beundra. Det var en stor, mörkt gyllenbrun upside-down-cake med inlagda päron och persikor, och till den serverade hon en smaksatt vispgrädde, och allt var verkligen mycket gott.

Efter maten satt vi allihop i sällskapsrummet, där det också stod en stor, svart Bechsteinflygel med en benvit knypplad duk på det nedfällda locket. På duken stod ett par fullständigt gigantiska, nypolerade kandelabrar, och Gud hjälpe mig om jag inte ett förbi-ilande ögonblick undrade om någon av släktens prostar hade försett sig av kyrksilvret.
”Nej,” sade mamma Båhlin lite lätt överbärande inför min naivitet när jag frågade om någon spelade, ”Det är ingen som spelar.”
Storebror skrattade, som om jag just hade föreslagit något roligt, och så lutade han sig bakåt i den murriga gamla fåtöljen och lade benen i kors och blottade härvid skändlig gråstrumpa, och pappan mulnade märkbart när sonens fadäs lyste så pinsamt uppenbar för alla i rummet. För att rädda situationen, eller för att hon inte märkte något, bad nu fru Båhlin sin man betygsätta Paris, och genast lyste han upp.
”Ja, min man bevistade en möbelmässa där i veckan,” sade hon förklarande till mig, som om jag ens för ett ögonblick skulle ha kunnat tro att han hade varit där för att rulla hatt.
”Och vi har ännu inte hört honom betygsätta Paris!”, fortsatte hon, och alla såg spänt förväntansfulla ut.
”Maten ger jag ett G+, kanske ett tveksamt VG. Men ingenting, säger jag er, pojkar, kom ens i närheten av er mors upside-down-cake!”
Här jublade pojkarna, och fru Båhlin såg modest belåten ut, på ett självklart sätt. Härefter betygsattes de allmänna kommunikationerna, renhållningen på gatorna, förekomsten av alkoholpåverkade kvinnor, tiggeriet överallt, priserna på taxi och chaufförernas sjavighet och cigarrettrökande, hotellstandarden, Eiffeltornet, och sist, men förvisso inte minst, det bemötande pappa Båhlin fick av infödingarna.
Jag fick hela besöket till ett medelbetyg på ett mycket svagt G. Under proceduren var Båhlinarna andäktigt uppmärksamma, och smackade upprört, eller gav ibland till ett litet utrop eller ett skratt, som när min kamrat frågade pappan hur Eiffeltornet var, och pappan gjorde en konstpaus, och sedan sade: ”Ganska högt.”
Då visste munterheten knappt några gränser.
”Och sedan var vi på nattklubb!”, sade pappan då.
Mattan sög upp alla ljud, och storebror satte ner bägge fötterna och lutade sig fram i fåtöljen, och tvillingarna stirrade, och pappa Båhlin såg lite spjuveraktig ut.
”Och hur var det, då?”, frågade hans fru.
”Jo då,” sade han med övertydlig nonchalans, ”Det var som vanligt: två bröst fram.”
Och nu blev Båhlinarna oregerliga. Storebror slog sig på låren och tvillingarna skrattade som vettvillingar, och mamma Båhlin skakade på huvudet så att hårhögen hotade att lösas upp, samtidigt som hon kved: ”Som vanligt, två bröst fram!”, och storebror som ett eko: ”Som vanligt! Två fram! Aaaah! Haa! Haaahaha!
Pappa Båhlin såg nöjd ut, och sade: ”Jag gav det ett lite svagt G+.”