Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Gjort några små ändringar.

Tack PPQ, jag antog utmaningen.

 




Liliths bekännelser

 

Jag är den första. Kvinnan innan Eva. Jag levde innan den stora faderns välde. Jag är Lilith. Kvinnan som inte kunde lyda sin fader men som lyssnade på sin moder vid en månbelyst källa i paradisets lustgård.

Förr eller senare vaknar den där känslan inom som viskande och ömt berättar om oskuldens vilda längtan. Genom drömmar och fantasier erövrar den behagligt hela ens sinne.
Jag kunde aldrig hejda min längtan. Varför och hur skulle jag ha kunnat kväva en sådan vacker känsla? För första gången kände jag tro. Det var en upplevelse som omfattade något större än mig och mitt liv. För första gången kände jag det som min fader aldrig sa att jag skulle behöva uppleva i hans rike - hunger. Men det var en annan slags hunger än den som blir stillad av paradisiska frukter. Jag kände mig oförstådd. Jag var ensam i mina äventyrliga impulser och min fader försökte ofta hejda mig när jag ville ha mer, veta mer, uttrycka mer. Han sårade mig när jag blev vän med ormen som talade om förändring. Han tog ormen och kastade den utför ett berg och sa att den aldrig hade hört hemma i hans rike. Jag undrade varför men han svarade inte.


Jag trodde på mina inre upplevelser trots min faders varningar om den "mörka källan". När jag väl kom till den "mörka källan" fruktade jag ingenting. Min moders röst talade lugnt och stilla inom mig. Hon sa att jag aldrig skulle frukta mer. - Möt hela skapelsen så som den är viskade hon i den ljumma nattvinden. Vid den mörka källan mötte jag en man.


Jag är längtan.
Han är svaret.


Dagarna hade allt för länge känts som en upprepning av den föregående. Jag och min bror levde ett bekymmersfritt liv i ett land vi älskade. Min bror var en fåordig man utan frågor. Han njöt och var tillfreds med att låta sitt öde vila i vår faders händer. Jag avundades deras gemenskap. Jag kände att jag stod still inom mig. När något hände var det för att vår fader bestämde så. Men det var alltid en stor glädje när han kom och besökte oss. Han tog oss med upp i bergen och vi njöt av att se vårt hem ovanifrån som en liten grön solbelyst fläck i vår faders oändliga rike. Han lärde oss om fåglarna, haven, lejonen och blommorna.

Ibland berättade han om änglarna. Det rörde mig djupt. Då var jag min faders dotter och jag hade många frågor. Finns det fler som jag och min bror? Finns det liv bortom vår horisont? Vad döljer sig bortom bergen? Och om änglarna lever ovan himmel vad för sorts varelser lever under jorden? Min fader besvärades av min frågvishet. Han ville berätta om världen men utan mina frågor. Ofta ertappade han mig när jag efter mina nattliga bad vandrade längs havets strand bort mot de mörka skogarna. Han varnade mig mer än en gång.
-Går du dit kanske du aldrig hittar hem igen. De mörka skogarna och bergens grottor må vara vackra men tro inte på det du ser och upplever där. Djävulen bär många ansikten, allt för att locka dig in i sitt rike. Har du tagit ditt första steg i djävulens rike har du tagit ditt sista i mitt.


Ändå kunde han inte stoppa mig. Inom mig fanns en röst som talade och lockade. Den var mer bekant än min faders och den var en kvinnas. Jag hade känt den länge även om den oftast var i tyst närvaro till en början. Men när jag beskådade djurens sätt att rå om sina ungar och när jag såg blommornas knoppar vecklas ut till vackra rosor kunde jag höra henne sjunga. I soluppgången kände jag mig som allra ensammast. Då nynnande hon trösterikt och solens första strålar kändes livgivande.

Hon var min själs vatten och hon var min hemlighet. Tveklöst följde jag hennes röst. Den växte och blev starkare och starkare, i synnerhet när jag vandrade i fullmånens sken mot de branta bergen och de mörka skogarna.
Jag lärde mig tidigt att mina förbjudna nattpromenader undgick min fader om jag höll mig borta från stigarna. Jag gick med slutna ögon, trevade försiktigt fram och följde den röst som talade i mitt inre. Jag kände mig betraktad och jag tyckte om det.


En natt när jag gick i mörka skogen kom jag till en gammal igenvuxen trädgård som låg inne i berget. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Stora människoliknande varelser med vingar i sten stod på knä med sänkta huvuden i en cirkel runt en vattenkälla. Jag förstod att de måste vara änglar. Vilda rosor hade växt och slingrat sig om deras storslagna gestalter. Trädgården låg inne i en öppen grotta och badade i månljusets sken. Vattnet porlade och blänkte som kvicksilver. Längre in i grottan fann jag ett underjordiskt vattenfall. En mörk regnbåge skimrade svagt kring det forsande vattnet. Jag hade kommit till min moders sköte. Jag var omfamnad och omgiven av hennes innersta rums väggar.
Jag simmade i hennes vatten. Jag var en planta som fick kraft att leva och växa i det vilda. Hennes ord formades i min kropp och jag sjöng dem, skrattade dem, dansade dem och gjorde dem till mina egna. Med nya ögon såg jag nyfiket på nattdjurens lekar. Natt efter natt återkom jag till min moders rum för att dricka av hennes vatten och andas genom hela mitt väsen. Men jag återvände alltid hem innan gryningen, så att dagen inte skulle hinna sprida sitt ljus över min hemlighet.


Men jag kände mig förändrad. Jag kände att jag var redo för lekar och äventyr som tidigare bara var avlägsna drömmar. Nu drömde jag mina drömmar till fullo och jag berördes av känslan de skänkte mig. Känslan av att vara fylld av sig själv, tveklöst och vilt. Jag hade börjat släppa min faders hand.
Detta var något nytt, men det var jag, det var min härlighet. Nu förstod jag ormens ord om förändring och en natt kom den slingrandes till källan. Fallet från berget hade inte varit dödande. Jag frågade: - Vem är du som talar till mig och överlever ett fall från bergens högsta klippa. Ormen svarade: - Jag har fallit många gånger och jag bär många namn. Nu är jag ormen som är din vän. Sedan slingrade den sig genom gräset bort in mot skogen.
Då såg jag en manlig gestalt stå vid ett träd. Hur länge hade han stått där och betraktat mig? Jag kände hans blick på min kropp. Hjärtat hoppade som en rädd kanin i bröstet. Jag kunde inte förmå mig att tala, bara andas. Jag vet inte hur det gick till men i nästa sekund förflyttade han sig blixtsnabbt men ändå mjukt och kom alldeles nära. Jag slöt ögonen och fylldes av lugn. I nästa stund öppnade jag mina ögon. Han stod mitt i källan och höll min kropp och mitt huvud varsamt. Hans ögon lyste in i mig, lyste upp hela min varelse. Hans hand smekte bort mina mörka och våta slingor ur ansiktet. Han viskade med ord jag inte förstod annat än i kropp och själ. Han höll sin hand mot mitt bröst. Jag brann inombords. Hans hand regerade över ett vulkanutbrott i mitt inre. Jag flämtade. Jag blev kysst.


Dagen kom. Jag var tillbaka i Eden. Jag var inspirerad av mina upplevelser och lovsjöng livet med nya toner. Min fader lyssnade andlöst och sa att han tyckte det var vackert om hur jag sjöng om skapelsen. Han sa att min tacksamhet till livet gjorde mig till hans frommaste lamm. Jag suckade trött och ändå kände jag mig mer vaken än någonsin. Om jag var hans lamm så skulle jag snart vara hans offerdjur då jag visste att han aldrig skulle förstå mitt nattliga liv i den hemliga trädgården.

I solnedgången var min andedräkt het. Jag svalkade mig i min faders lagun innan de sista strålarna ljus dog bort. Mitt blod ändrade riktning som om det sökte annan kropp, som ett vin som söker sin bägare.


Hur ska jag någonsin kunna berätta om vad som hände den natten? Jag önskar att jag bara kunde ge upplevelsen till varje sinne som längtar så som jag gjorde. Historien har gjort mig till en demon. Min moder kallar mig måndotter. I människornas värld är jag en vampyr. Jag vet att om människorna inte vore så rädda för de helveten de skapat åt sig själva skulle änglarna komma till dem så som de gjorde till mig.

Jag ligger naken och solkysst under paradisets träd. Något händer, jag förstår inte hur. När skuggan vandrar över min kropp smeker hans ord mitt blod ja hela mitt inre. Jag vet att jag är ett älskvärt byte för min jägare. Att ta min oskuld är en eggande lek för mitt i min ömma längtan finns en het kärna som brinner. Jag är besatt och oberoende på samma gång. Leken lever vi fullt ut. När solen gått ner blir hans viskningar mer intima. Vid grottan väntar jag på honom med slutna ögon. En väntan lång som en evighet, blir till ett ögonblick när hans nakna kropp rör vid mig. Hans långa svarta hår följer efter hans läppar över min hud. Vi blir till blodtörstande rovdjur för min längtan bär inget nej. Jag tvekar inte och utan fruktan finner jag mig själv i lidelsen. Jag ber om nåd. Jag ber om mer. Jag ber om att bli fylld av hans väsen jag inte längre kan leva utan. Jag är mild i min älskande kropp, bestialisk i min hunger. Jag vill ha mer. Jag vill ha blod.

Jag vet nu att jag aldrig var ensam i min längtan. Han fann mig och jag var redo att följa honom vart än han begav sig. Jag visste att han inte hörde hemma i min faders rike. Vad är hemma nu tänkte jag. Jag var inte rädd fast jag visste att mina dagar i Eden var räknade.
- Kommer jag någonsin att få se dagens ljus när min fader får veta om mitt liv här och mina möten med dig frågade jag honom. Han såg länge på mig och svarade sedan lugnt:
- Nej, dagens ljus kommer han att beröva dig och du kommer aldrig att kunna återvända till hans paradis, men det är också allt han kan ta ifrån dig.
- Hur kan du veta det så säkert, jag följde ju bara min moder och min längtan.
Det var då jag förstod att jag inte var den första att bli utslängd ur Edens lustgård och inte skulle jag bli den sista. Hur många fanns före mig tänkte jag för mig själv. Jag sa inget mer den natten, istället gav jag mitt hjärta till den enda som kände mig.


Endast mannen som finner mitt gömställe och ser min önskan kan stilla min hunger. Jag vet att han ser mig även när vi inte är tillsammans. Han är en ängel och en skapare, ändå ett av nattens djur. Han både äter mig och låter mig mättas av livets vin. Han skärper mina sinnen och lär mig nattens alla språk. Han är min älskare och mästare och vid min moders mörka källa berättar han om riken i tider långt bort. Han berättar om den gamla och den nya världen och att vi tillhör dem båda. Han talar om änglarna som aldrig fick finnas, om allt fadern förlorat i modern.

Vi älskade och jag fann mer av mig själv. Min förförare blev mer och mer verklig för mig. Han föll långväga. Han föll i gråt, i min famn där jag fann mig själv stark och tveklös i min kärlek. Så fuktades mitt hjärtas frö för att slå rot. Detta var mitt arv till det vackra land jag snart var tvungen att lämna.

Min sista dag i solen minns jag så väl. Jag grät över den solvarma jorden, luktade på alla blommorna, låg som en nykläckt unge i solen och sög i mig dess strålar som om det vore hav och luft. Jag sa till min bror att jag älskade honom och kysste min faders fötter medans tårarna strömmade. Sen gick jag utan att säga mer. De fick själva upptäcka att jag gått min väg för att inte komma tillbaka.


När natten kom bröt ett oväder loss över havet och jag hörde min fader skrika mitt namn i vrede och förtvivlan. Ormen kom slingrandes över stenen jag stod på. Jag tog upp den och den högg mig i handen. Det gjorde inte ont. Jag kände dessa djur väl nu. Jag höll den stadigt. Den hade gett mig förändring när jag behövde den. Vad hade jag att ge?


Jag började tala till ormen och lyste hela dess varelse med mina nya ögon. -Detta är vad jag ser min vän. Jag ser ett frö som slagit rot. Ett frö som är en del av det vilda. När världen blir vacker och lever i skönhet har fröet inom bett en bön om att gro. Detta är vad jag lämnar efter mig nu när jag inte längre är välkommen i min faders paradis. Min ande och kunskap i de frukter han förbjuder men aldrig kan utplåna.


- Kunskapens frukter viskar jag till min vän ormen.
- Ge dem kunskapens frukter men nämn aldrig mitt namn.

Tyst bär vi vår hemlighet kärt och nära i djupen av oss själva där fantasin ligger som en tjockt flytande essens av dolda önskningar. En önskan som är så stark att den till slut berör den enda som kan uppfylla den med sådan kraft att det inte längre finns någon återvändo. Så är en oskulds längtan.




Fri vers av VITRIOL
Läst 611 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2008-07-04 20:22



Bookmark and Share


  Ronny Berk
läser återigen, och tycker mycket om
2012-01-04

  Lavinia Röd VIP
Jag är tacksam för tipset som ledde mig till din otroligt vackra berättelse om Lilith! Tack så hemskt mycket för nattens största läsupplevelse!
2010-11-17

  Lavinia Röd VIP
Det här ska jag läsare vidare! Intressant återkommer! Applåd!
2010-11-16

  Trädflickan
Otroligt vacker. Kommer att läsa den fler gånger och förundras.
2008-09-10

  Maria Ingridsdotter Viklund
MYCKET BRA SKRIVET, BOKMÄRKES!
2008-08-21

  Mikael Lövkvist
Oändligt vackert skrivet. Djupt inspirerande läsning. Bokmärkes.
2008-08-07

  Bjarne Nordbö
Det her tål att lesas många gånger. Texten KÆNNS. Minst sagt, måste bokmæerka.(ursækte det norske t6angenbordet)
2008-08-06

    EllenCalmira
Ufnderbar text!
2008-07-11

  fågel grå
Vacker text..mycket.
2008-07-10
  > Nästa text
< Föregående

VITRIOL
VITRIOL