Minnen river fåror i mina armar när jag sover
vaknar av färgade lakan fast mot min hud
dofter av gammalt vatten och blod låser mitt sinne


det är inte regnet som faller inte ens från duschen


skriker mig levande igen för att bilderna ska avta
decenium har passerat men i drömmen är det nu
nu som vätskan på golvet tränger in i hela min själ


takten av ett liv mot en kaklad trumma av tomhet


ett rum så fyllt av ångest och oförklarlig ensamhet
redan innan dörren öppnas hör jag dess tystnad
bakom fanns ingenting mer än ett "jag kom försent"


inte bara tiden och min andning stannar upp


jag slutar leva o håller hennes fortfarande varma skal
vaggar det i famnen som om hon var kvar ännu
ett halvt dygn rinner ner i avloppet med det sista blodet


ansikten som ler och förmanar "du kan släppa nu"


släppa det som var mitt allt trots att jag vet hon är borta
ett kuvert av öde bryts loss från hennes grepp "här, till dig"
lika mycket en önskan som ett omskakande och vaknande


hör ropen av kärlek trots att brevet innehöll ett ord


"Vill att du ska veta, vill att du ska se, vill att du ska le mot världen
det kunde inte jag, men inte för mig, jag finns i dig ändå, utan för dig
för den kärlek du kan ge, lyssna till mitt sista ord min älskade själsmake..."


onaturliga droppar i ett bad ersätts med tårar då jag läser



L E V