Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Raka Ärliga Uttalanden

Den unge mannen som alltid hade ett leende om läpparna. I ett 1800-talsdekorerat rum stod han och stirrade på en tavla, romantikens epok hade gett tavlorna natur-motiv och fantasy-karaktäristiska människor. Han tittade och begrundade.


Hon klev in, såg honom och ville genast vända om igen men kom inte på en anledning vettig nog. Han hörde dörren och vände sig sakta om, han hade en blick av ro i ögonen som om han stått och mediterat över något. När han kände igen henne vidgades ögonen och leendet bröt fram.

- Goddag herrn, sade hon som för att spela gammaldags. Rummet inbjöd till lite rollspel, och att han stod i kostym gjorde det hela alldeles för lockande.

- Goddag fröken, svarade han men sedan var han tyst. Det var märkligt för denne unge man som hade en tendens att låta orden forsa ur sin mun, nu stod han bara där som muren?

- Vad är det? fick hon lov att fråga till slut. Han stirrade på henne. Det gjorde ont, hans blickar etsade sig in i hennes ådror och hon ville inte känna så längre. Det syntes att han hade något på hjärtat. Han öppnade sin mun och andades djupt in som för att samla luft till allt han ville säga henne, men förmådde inte yttra ett ord ändå. Ögonen var bedjande, hon knöt händerna om kjolen på sin klänning. Utanför hördes musiken sätta igång igen, pausen var över. Hon ville inte gå än så hon stängde istället dörren och höll kvar sin hand en stund över handtaget. Sedan vände hon sig sakta om med blicken fäst mot golvet. Hon skulle precis till att säga något då...

- Förlovningen är bruten, sade han. Jag... är inte förlovad längre.




Prosa (Novell) av FeatherDust
Läst 217 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-07-08 23:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

FeatherDust