Så var det dags igen. Illviljan sänder ut hedningar över marken. Askan sveper sakta in genom tystnadens dunkla mörker. Spädbarnets gälla skrik upphör när det når jordytan, dess ögon tåras ty min hals kvävs på luft. Glasets skärvor mot min tunna hud sakta slipas. Nattens okunnighet nu glimmar.

Jorden är till synes kall och hatisk, allt sluts inne i mig. Min dödlighet ska snart förkunnas. Ögonen slutar att brinna när uddiga spetsar går dem till mötes. Tungan upphör sitt tal när det slipade bladet skrider fram över dess existens. Allt stympat ges bort som gåvor till förpliktaren. Förståndet går förlorat när vettskrämdheten tar anspråk på allt av betydelse.

Kvar är jag, platonisk, skoningslös och sedvanlig allt är borta. Dagen gryr, fåglarna kvittrar och jag finns inte längre.

// Jonas (kommentera gärna)