Bilden heter "Livets träd" målad av mig 2007 (akryl)
Foto: Ulla T

När du borde ha gråtit dig matt
kom det inte en enda tår ut ur dig
men du berättade hur svårt det var
att föda mig men aldrig att du grät

Kanske tilläts du inte att gråta i din barndom
som var så tuff som den var på den tiden i en
barnrik familj med små omständigheter och
en pappa som lättfrustrerad i trångboddheten

Min pappa var av "finare" familj sa du jämt
och när min bror inte var som andra så var
det dig själv du anklagade i det tysta och om
du gjorde det även när pappa blev sjuk vet jag inte

Han låg hemma ganska länge och jag minns
stämningen som ett mörkt dubbelsytt draperi
av tung sammet som gav dova ljudupplevelser
och man hörde aldrig vad någon sa

När pappa dött var det som om hela livet tog slut
du kunde inte skratta längre och aldrig att du grät
och det räckte inte längre med dubbelsydda draperier
för vårt liv hade utplånats när pappa inte fanns mer

Jag vet inte vad du tänkte varken då eller sedan
du har aldrig berättat det för mig och jag kanske
inte varit så bra på att fråga dig något heller -
kanske du hade velat det mamma.......

Din oro för oss barn den blev frustration och en
rätt häftig ilska som kom när man minst kunde
ana den och stod man i skottgluggen så fick man
kanske en hurring.....fast det var inte den som sved

Det var tystnaden som gjorde mest ont och det
blev som att ha två mammor och just när det var
hyfsat lugnt så kom den arga mamman fram och
förstörde allt det roliga - jag tror jag gömde mig

När något hade hänt som när jag hade slagt mig
och spelmagistern följde mig hem för att jag var
så rädd - då teg du i flera dagar - bara var tyst
och det hatade jag mest av allt - rädsla tror jag

Nej skräck av värsta slag kände jag när du bara
teg mamma - och du hade upptäckt att det gav
dig makt över mig och så fortsatte du med det
ända in i dina sista år - och lika svårt var det....

Nu är jag lika gammal som du var när jag fann
min drömprins och kanske blev du lite lugn av
att jag äntligen fick ett bra liv när du måste ge
lillebror allt och mer i en oro som aldrig lyfte

Du fick afasi och vi kunde inte sitta och prata
jag känner nu en stor sorg över det för det kom
så plötsligt och så samtidigt som min älskades
obotliga sjukdom och livet gick bara sönder

Och hur skulle du och jag kunna tala om trasiga
liv när du under alla år hade tryckt ner dina tårar
och inte stod ut med mina så vi fortsatte att tiga
i varsina liv där inte samförståndet var självklart

Efter att ha gråtit sönder mig själv i flera år
har jag tänkt mycket på dina ogråtna tårar
och jag måste säga att jag ser det som en
otrolig prestation av dig mamma

För hur skulle jag som barn lärt mig härbärgera 
sorg om min mamma hade fallit ihop och tappat
kontrollen - när jag nu vet hur det går till -
i obeskrivligt oberäkneliga oändliga tårefloder

Att inte falla ner i svarta hål
för att dina barn behövde dig
är väl det vackraste någon
har gjort för mig och ibland
undrar jag vad du själv hade
behövt mamma......
eller räckte det med att du
såg dina barns överlevnad
som du lyckades genomföra

Vi har många osagda ord mellan
oss mamma och jag försöker att
säga mina nu innan det blir sent
och kanske kommer afasi att bli
även mitt öde och tänker nu på
hur du tänkte för någonstans vet
jag att jag är min mors dotter och
vet att du också visste det fast vi
har så många osagda budskap så
får jag nöja mig med de minnen
av dig som jag värnar och som
jag ser på med värme och ömhet

Kanske skulle vi sagt förlåt till
varandra eftersom det finns det
som borde förlåtas och det som
har missförståtts kunde rättats
till men nu när jag sitter med
facit i hand och allting i mitt knä
så gör jag det som känns rätt i
mitt hjärta för att överlev som
den person jag är som den du
kan känna igen som din egen

dotter

På din begravning hade jag
texten "Din goda vilja och
ditt varma hjärta kommer
alltid att följa mig"..........

och så är det mamma