Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Gripande. ..

Han har den där känslan av att vara jagad
Inte av en människa.
Inte av ett rovdjur.
Av ett mörker,
som äter honom innifrån om
han stannar.
Så han springer.
Dag efter dag.
Men på natten när han
inte ser vart han springer
ramlar han.
Han försöker resa sej upp men
den tomma känslan av att
falla är på något sätt
vacker.
Likt hans passion för blod.
Han får raserianfall.
Människor håller honom
i järngrepp.
Han får ångest
när han vet att dom är starkare.
Han får den dära hjälplösa känslan
som får honom att skrika på hjälp.
Ingen lyssnar. Alla står och ser
medlidsamt på honom.
Stryker hans hår när han gråter
och viskar att allt ska bli bra.
Är det så?
Kan människor
rädda änglar?
Människan var ju bara ett
misslyckat försök att skapa
en perfekt livsform.
Det vet han.
En ängel viskade det i hans öra.
Ängeln sa att han var annorlunda.
Att han inte hörde hemma här.
Han brukar se på sej själv i spegeln.
Kisar lite lätt med ögonen och tycker
sej se vingar.
Han bestämmer sig.
Klipporna är det sista han ska
se innan han flyger.
Han tar kortet på den saknade,
öppnar dörren och går.
Han känner sig fri.

.......................................................

Hon gråter hejdlöst i hörnet.
Hon har förlorat den hon älskar.
Den enda som förstog.
Greppet runt den röda rosen
får hennes tunna händer att blöda
när hon skär sej på törnet.
Dom försöker ta rosen ifrån henne
men hon håller den som om det var
hennes liv. Hon känner sig fysiskt sjuk.
Men hon vet själv att det är den
psykiska sjukdom hon har som äter
från hennes kropp.
Hon skakar och fryser.
Den saknad hon känner.
Den ångest hon har av att
hon aldrig hann säga hur mycket
hon älskar ängeln.
Hjälplös, viskar hon och går mot
platsen han lämnade henne ensam
på.
Platsen han lät hennes skrik efter
honom speglas mot vattenytan.
Platsen där han lät henne sitta och
vänta på att han skulle simma upp igen.
Men han kom aldrig. Nu är rosen
det enda som finns kvar.
Nu är hon snart framme.
Men det står någon där.
Han går för långt ut!!


..............................................................


Han tittar tillbaka mot flickan som springer
åt hans håll. Hon skriker något men endast
havets dån från vattnet som slår mot
klippväggen hörs.
Hon tar hans hand,
lutar sig mot hans axel och säger
att hon inte vill att han ska dö.
Hon ger honom rosen.
Han ser på hennes blodiga händer.
Uppskurna av törnet.
Förstår du mej? Frågar han.
Om du vill det, svarar flickan.
Han sätter sig på en sten och håller
ett hårdare grepp om hennes hand.
Vi klarar det tillsammans, viskar han.
Ja. Det gör vi, svarar jag




Prosa (Novell) av Omhimlenvoreblå
Läst 264 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-07-14 13:11



Bookmark and Share


  camillala
oj vad vacker
2008-07-14
  > Nästa text
< Föregående

Omhimlenvoreblå
Omhimlenvoreblå