Har du någonsin känt
när dagen är så där fruktansvärt
vacker
När ljuset som faller på åkrarna
färgar stråna blå
när en plötslig vindpust
mjuk och varm som en smekning
ristar krusningar i vattenspegeln
när vildhallonet du plockar i skogsbrynet
smakar solsken och sommar och barndom



Har du någonsin känt
då
så
som om
världen blir till ord
till melodier
hur konturer samtidigt suddas ut
och blir outhärdligt tydliga
som om det som är Du
dras isär en aning
fladdrar över landskapet
blandas med rödklöver och eftermiddagsbris
i sommardoften



Har du någonsin känt
så
som att verkligheten inte riktigt
är på riktigt
som att du är drömmen om en bifigur
i en roman om skönhet och frid
som att du är en del av rekvisitan
den sista pusselbiten
för att perfektion ska uppnås
i den vackra tavlan

Den ensamma vandraren
drömmaren
på den öde stigen.
Vad tänker hon på?
Så vackert det ser ut,
när hon går där.



Har du någonsin känt
så
och tänkt att
om det tar slut här
om solen slutar skina
om målaren lägger ner penseln
om författarens ord sinar
om bifiguren aldrig får ta ett enda steg till
på den öde stigen

om du verkligen skulle dras isär
och det som är Du skulle blanda sig
med de böljande åkrarna
med himlens reflektion i vattnet
med hallonets ljuva sötma



Har du någonsin känt
att då skulle det vara nog
att det
är allt du kunnat önska (någonsin)
att
om,
då skulle du bli ett gnister
i sjön
en kittling
i vinden
en doft
i luften


för alltid



Har du någonsin
känt

så?