Likt två trasiga glasskärvor

kastades vi upp av livet från olika håll,,

I färden mot det blå träffade ljuset rakt igenom oss!

Himlens blåa fick lägga bakgrunden i den exploderande spekrat  av färger

som lystes upp genom allt trasigt,,

Styrkan och klarheten var total och skapade avtryck,,

Dock varade dess starka sken för ett ögonblick

endast,, 

och nu tar skärvorna sin färd tillbaks till ursprung ,,

Skenet avtar,,  Skärvorna faller,,  ner till det oundvikliga,,    ner till marken,,

Färgers liv dansar kvar där uppe ,,

det dansar där när jag ser upp mot det vackra,,

Kan vi nånsin återfå färgerna,,