Allting är tyst. Ljudet av kraniet som spräcks är tystare än själva tystnaden och kan således urskiljas. Blodet flyter sakta utmed det nedfläckade betonggolvet, som en flod på väg ifrån livets glöd. De blodsprängda ögonen stirrar rakt in i själen som sävligt beger sig ifrån det fruktansvärda. Skalet ligger kvar. Blodet dryper fortfarande och skratt uppfattas långt borta. Det är skrattet från glädjen som lekamen fortfarande kan njuta en stund utav, innan också den lämnar kroppen. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Allt är sig likt. De som vet säger inget, de som inte vet vill inget veta.

/ Jonas