”Simon Deger. Den värsta människa som vandrat på jorden.” Tänkte Simon för varje gång han tog ett till steg upp för trappan.
- Ingen som tycker om mig, inte ens jag.
Sa Simon för sig själv med gråten i halsen.

Benen hade aldrig känts så tunga, som om de var gjorda av bly. Efter alla gånger han hade svingat dom mot pojken på marken så borde han ha utvecklat muskler i dom. Men den var inte dragningskraften som gjorde det så tungt. Det var sorgen, sorgen som kom av att veta att han aldrig fick göra någon glad, att veta att ingenting han hade gjort i sitt liv hade gjort honom en bättre människa, inte heller någon annan.

Bara tre trappor kvar nu…

Han kunde minnas hur han grät när det hände, när han senast spottade på den blåslagna lilla pojken, vars enda fel var att ha fötts med stora öron. Han grät för att han inte fick vara den mobbade, han ville ha stora öron. Varför fick inte han vara annorlunda?

Bara två trappor kvar nu…

Det var länge sedan Simon gav upp på att kunna trä betongskor på sina sorger och dränka dom i alkohol, likaså med rakblad och cigg. Finns bara en utväg kvar nu. Dags att brinna lite grand tänkte Simon.

Bara en trappa kvar nu…

En trappa med 10 steg, ovanför trappstegen var en metalldörr, en dörr av silver, en dörr av guld. Han tog två steg, som att gå i blyskor. Han tog två steg till, som att gå i torkande cement. Nu gick det inte att hålla inne längre, hans ben blev till blött papper och Simon föll ihop i trappan. Simon skrek, första gången på 2 år som han hade uttryckt känslor, en tår föll ner och landade på marmortrappan.
Simon tog tag i räcket på sidan och slet sig upp igen. Han sprang upp för de sista sex trappstegen och slog upp porten. Han slutade inte spring tills han kom till kanten. Alla där nere, tio våningar ner såg ut som… stjärnor, färgglada stjärnor i trenchcoats och i läderjackor.

Simon vred upp blicken mot himmelen och såg att solen sken.
”Men fy fan va kallt det är.” Tänkte Simon och klev upp på kanten till hustaket.




”Jon Hjälm. Den värsta människa som vandrat på jorden.” Tänkte Jon för varje gång han tog ett till steg upp för trappan.
- Ingen som tycker om mig, inte ens jag.
Sa Jon för sig själv med gråten i halsen.

Fötterna hade aldrig känts så tunga, som om de var gjorda av betong. Efter alla gånger han hade dragit dom upp mot bröstkorgen för skydd så borde han ha utvecklat muskler i dom. Men den var inte tyngdkraften som gjorde det så tungt. Det var sorgen, sorgen som kom av att veta att han aldrig fick göra någon glad, att veta att ingenting han hade gjort i sitt liv hade gjort honom en bättre människa, inte heller någon annan.

Bara tre trappor kvar nu…

Han kunde minnas hur han grät när det hände, när de fem killarna från nian stod i en ring och skrek, spottade och sparkade.
”Fy fan va äcklig du är!”
”Hur fan kan du vara kär i ett sånt jävla monster!”
Jon hade ju bara varit kär, var det så fel?

Bara två trappor kvar nu…

Jon hade länge försökt komma ur det, han hade börjat behandla ”monstret” som skit framför de andra killarna för att få dom att tro att han aldrig var och aldrig kommer att vara kär i något monster. Fast än både Jon och de andra killarna visste att det ju inte var sant så fortsatte han. Han ville ju bara vara en av dom.

Bara en trappa kvar nu…

En trappa med 10 steg, ovanför trappstegen var en metalldörr, en dörr av koppar, en dörr av ruttet trä. Han tog steg efter steg och andades tungt till varje steg. Sen släppte han, han bara sprang upp de sista trappstegen, slog upp dörren, ut på taket.
En meter ifrån kanten hörde Jon en röst.
- Vad fan gör du?
Jon vände sig om och såg en kille som satt lutat elskåpet på taket.
- Vem är du? Frågade Jon
- Simon… Deger. Svarade killen. Och du?
- Jon Hjälm.
De två såg på varandra fram tills Jon klämde fram orden.
- Vad gör du här uppe?
Då började Simon skratta och sa.
- Jag vet inte längre.
Jon gick och satte sig bredvid Simon.
- Då är vi två. Sa Jon, med ett leende på läpparna.