Lockar med sin sexighet, med sin skrud och mask som döljer det oskuldsfulla vackra, de höga murar som byggts och tåligare än hårdaste pansar, för att skydda och dölja sitt inre antar hon sin skrud med tillhörande mask. Då hon lägger sin hand mot sitt bröst, värken är smärtsam och blodet droppar från de blödande såren som satt sina spår.

Men spelet behärskar hon som få andra, att ännu fånga en skalp för att göra en ny inristning på sitt svärd av ännu en man som försvagats av skönheten och lockelserna, ett lekfullt spel för att med sin sensuella uppenbarelse förföra och förgöra, där hennes ögon lysande av hat, men mot mannen de gnistrar med kontroll för att likt spindeln nästla in sitt byte i ett förbjudet nät som ingen kan ta sig ur, att ännu en gång få förgöra en man genom sitt sexuella spel och via sin skönhet, för de allra flesta är hon endast en illusion, en person som väljer sina offer, fast där allt speglar en tomhet.

Han är av kött och blod, han bländas av hennes skönhet, sensuella och sexiga utstrålning, lockas som de flesta och väljer ett slag att följa detta spel. Det som skiljer sig är hur han ser, han ser muren, han ser igenom den och fram till det vackra, det har förblindat honom, han vill in till denna vackra äng med allt det som lyser så starkt i hans ögon.

Värjer med sitt hjärta som vapen för att kringgå den blänkande egg av silver som svingas mot hans kropp, han får tampas mot en långt mycket hårdare mur han någonsin mött, han är svag för det goda så hon väljer en ny taktik för att fånga han in i sitt nät.

Han vill ju in i det vackra, så han missar de alarmerande signaler som ljuder likt en siren, han är ju av kött och blod, så vapnet han bär blir slaget med sådan kraft att han fastnar i ordens nät. Nu skall han plågas, som försöker knacka hål i hennes mur, han får det gnistrande leendet, blicken som borrar hål i hans hud, hon klär av honom med en blick som får varje man att offra allt för att förinta sig själv.

Hennes makt av sex och skönhet, bet bara till en del, nu skall han få svara upp till sitt begär, hon binder som skrönorna från indianers tid, band av läder blöta till morgonens gryning. Solen torkar banden som skär sakta in i hans hud, hon ler och blottar sin hud, han svarar med det han kan, sin godhet och med sitt hjärta som talar det språk han kan, de orden gör henne mer hatisk, önskar han mer plågandes som stör hennes kontroll och begär.

Hon tar sig för hjärtat, åter får hon blod på sin hand, han river så djupt i såren, hon ser hur bruket vittnar sönder i muren, hon känner hans efterskalv, en fruktan hon har att öppna såren för att helas. Hon bestämmer nu likt en matador att tömma honom sakta på sitt blod, hon skär små sår som får han att tappas sakta på blod ur hans hjärta och kropp, där kraft och mod skall ge vika för hennes lustar.

Han känner hur ansträngande alla andetag blir, för varje droppe som sipprar ur hans kropp, hans ögon fortsätter att le tillika som hans mun, ty hans hjärta fortsätter tala, hon gnider sig nu mot hans kropp, allt för att han skall falla för sin sista festelse.

Hennes läppar som rör vid hans hud, viskar förföriskt hur hon vill ha han, gnidandes sitt sköte och blottar all sin kraft ur det spel hon behärskar, han vet att det är en del av helheten, men nu då det vackra har skådats finns inget som gör att han faller offer för detta begär, hon sticker han ytterligare så sår öppnas, visar den blänkande eggen av silver som lyser upp av det bländade leendet.

Hon vägrar ge sig för denna magiske man, han som kämpar mot det omöjliga, den mur som byggts för att vara för evigt, hur hennes blödande sår skall fortsätta droppa och förgöra man för man. Han vet dock att sanningen är en kamp mellan hennes helande mot hans kraft från hjärtat.

Leendes mot hennes bara kropp, hennes skrud och mask känner han hur kraften avtar, då hans blod sakta töms från alla sår. Han ser samtidigt hur hennes hjärta minskar att blöda, för varje gång hon tar vid sitt hjärta. Han vet ju att det goda en gång segrar, om än han får vänta tills nästa liv.

Men en sak som han hjärta talar, är att han alltid värnar om det vackra före ett spel, på det sättet kommer han alltid överleva det kraftfullaste kamp, med vetskapen om att det är av hjärtat nästa liv föds och det enda som kan skapa en helhet, skall han dö så skall det vara med ett leende att han alltid gjort det han kunnat för att föda ännu ett kämpande hjärta utan spel.