Djungeln har åter
skingrat sig

det strömmar
blott ljus

ingen förnekan av
människans helveten

dock ett bejakande av
att jag inte nödgas leva däruti

~

Vi är universum
dansande med sig själv

livskraften som lär sig
sitt eget namn

kärleken som igenkänner
sitt sanna varande

och ljuset som varsamt
omfamnar sin skugga

~

Alltet omfamnar mig
intet ler tomt och belåtet tillbaka

allt är
som det ska vara

kämpa inte emot
ditt själv

kom fram och dansa
med det du har

~

Du är ljuset
som trillar på sig själv

ljuset, skuggan
och alltets hav

låt din låga brinna
ty när veken är slut

börjar nästa äventyr

~

Vi är källan, lågan, veken
skuggan som leker

medventandet
tron, hoppet

och den förtvivlade
längtan efter frihet

var det du är
ty i din hemkomst

släpps du fri

~

En vind andas
på mitt ansikte

en blomma sträcker på sig
till vårt möte

en stråle makar sig sakta
nedför hennes stjälk

hon känner rötterna darra
gott i saftig jordmån

hon har kommit hem till jorden

och till mötet med mörkret,
ljuset, och enheten av de två

mjukt dansar hon
till vindens nakna sång

sakta böjer han sig ned
och lyfter henne upp

~

I rummet
mellan sen och då

i detta sjungande
sjudande nu lever jag

i detta ögonblick
finns allt som finns

~

Vi är solen som bryter igenom
molnet som håller emot

skuggan som leker

och blomman som vilar
i sig själv

~