Redan medlem?
Logga in
Det tar aldrig slut
känner kritiska blickar och vill helst sjunka genom jorden och aldrig mer öppna dörren aldrig mer släppa in någon i mitt röriga hus
en gång hade jag ett dockhem då innan sjukdomslivet slog oss på käften då när vi levde båda två
min hjärta dog ensamdöden och hjärnan fick en härdsmälta
jag lever något slags liv men inget är som förr och jag vet inte längre hur man får undan allt sorterar organiserat
mitt barndomshem i kartonger hittar jag minnen att vårda orkar inte mer se allt och stänger förrådsdörrar men genom springornas nyckelhål sipprar de ut
alla de ting som jag både vill ha och bli av med åker iväg med kassar till Lions orkar inte se mer stänger av
sorg och oförmåga blir sorgligt tillstånd och det tar aldrig slut
Fri vers
av
-Ulla Tilemo-
Läst 288 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2008-07-18 21:07
|
Nästa text
Föregående -Ulla Tilemo- |